Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 maj 1841, sida 1

— —. — jelfva och dem de försvara, med försöken att nermnutsa dem de anfalla med pasqviller och skällsord. )erigenom förvärra de endast den sak, de säga sig örsvara; men det ser ut, antingen, som om man ej ade andra vapen att försvara sig med, eller också , om om man ej ansåge dessa kämpar värdiga att landtera bättre vapen. På sått och vis kan man ha ätt; ty den som lanar sig ät dylikt, är ej värd bätre; smutsförare trifvas endast i smutsig atmosfer; men tror man sig ej behöfva annat försvarsmedel, da hedrar man sig, hvilket vi önskas att man ej, fört eller senare, på ett alltför obehagligt sätt får erfara; ty nationerna äro numera för myndiga, för att på sådant sätt låta leka med sig. En annan sak af ganska ömtålig beskaffenhet är nu mera äfven på tapeten för styrelsens räkning, och detta är nva trollhätteaffären. Tillfredsställande upplysningar, tydligt, klart och sanningsenligt framläggande af siällningarne och förhallandena i I i I I ! detta afseende vore äfven högst önskvärda, eljest mäste man tro. att det är medå denna, som med kabinetts-kasse-aflären, diplomatiska räkningar!, som ej kunna framläggas, utan att värre, än de värsta rykten, kompromettera de högsta intressen, och då medge vi, att det är battre att tiga och tala all mälek. än att sjelf rättfärdiga den, genom sramläggande af bevis på egennyttigt och oriktigt handlingssätt; man eger då ätminstvus alltid chancon. att villa några lätteller rätt trogna med skriket al otacksamhet, förtydning och egna lörijenster, ba om hemhehetens slöja. Hvad saflytande ett sådant handlingesätt, ett sädaut fegt krypskytteri imellertid mäste hafva på ett folk, vant att se sina fordna styrelser handla atminstone modigt och öppet, om fven någon gång våldsamt, det lemna vi derhän: men frukta att det en gång sjelit undanrycher slöjan från dessa alchymistiska aperationer. hvarigenom man vill söka göra guld, på det sätt, att man förrädiskt tar det ur dess fickor. Ma man da cj dröja för fånge att rangera det så, att förlåten, utan för mycken risk, kan borttagas; den ena villan torde annars bli värre än den förstas ty ingen bör undra på att man vill komma underfund med det trolleri, som gör fickorna allt tommare. och gerna vill veta hvar ens mynt tar vågen, om man också, som skeppskocken sade om kaptens thåkanna, endast får veta, att det ligger i hafsens djup. Sedan vi ridrört dessa regeringens fläckar, son:, märkvärdigt nog, merendels åro olyckligt sinanciella. alldeles som om det snarare vore frågan om den daliga styrelsen af ett banh ier--hus, än af en stat, vilja vi återgå till Ständernas märkeligheter, och medgifvas mäste, att. såsom undersökningen af dessa begge makters atgärder här delar sig än åt det ena, än åt det andra hållet. så frafva dessa åtgärder jemväl, om hvarandra, bidragit till den kaotiska ställning i hvilken nationens angelägenheter nu befinna sig, och framför allt hafra presterna varit ifriga att få det derhän, om af bristande insigt i statens angelägenheter eller af önskan att sprida en viss skymning, eu viss vidskepelse til allt, för att få fiska i grumligt vatten; hrilket atäd-e varit hierarkiens element, lemna vi derhån: men att det dock finnes alltför ljusa hufvuden bland dem, för att antaga det förra, det vet något hvar. Det synas dock denna riksdag hafva spånnt bågen alltför högt, den mäste springa. Hurn de, i spetsen för de stån, som afslagit representationsförhättringen, behandlat denna fraga, hafva vi redan visat, och större intolerance, än de ådagalagt vid behandlingen af jndeemancipationen, torde knappt ett katholskt kyrkomöte hafva att uppvisa. Denna inhumana intolerance är visserligen lika tadelvärd hos de öfriga stånden, — endast adeln gör härvid ett: berömligt undantag, — men den är dock mindre underlig, då sjelfva ljusets och fridens budbärare predika otalsamhet mot barn af samma fader, mot aterlösarens landsmän. Längesedan hafra vi i detta uf seende uttalat vår åsigt. — Långt ifrån att billiga regeringens egenmäktiga tilltag, att, utan ständernas hörande, medgifva mossiska trosbekännarena vidsträrcktare medborgerliga rättigheter, kunna vi ej annat än gilla principen. att behandia dem, såsom andra medborgare, och medgifea dem inflyttning på amma villkor, son andra främlingar. furu inskränkt att skilja på de varelser, som bebo detta stoftkorn. som vi kalla jord. då himlafadren innesluter verldrymden. med ala dess våsenden, såsom barn i sin faders famn! Erfarenheten lår, att der judarne varit tolerantast behandlade, der hafva de snart, med afseende på medborgaresinne och bildning, amalgamerat sig med öfriga innebyggare och varit staten af oånalig nytta, genom sin industri, sitt lifliga deltagande för allmänt väl, sina ljusa begrepp; då de deremot alltid varit en kräfta, en stat i staten, ett slags Zigenare-band i de stater; der man behandlat dem, såsom afskum: Bättre är då visserligen, att. såsom i Norge, alldeles utestånga dem, ehuru just detta är en af de punkter i norska konstitutionen, som vi och alla nynlvsta höcelioven missbilliva. Ty hvark. 1