Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 april 1841, sida 2

som verkligen komprometenar, eller icke, Kronor och commissionärer. Under sådana förhållanden tyckas Ständerne, så vida de ämna trygga både rikets heder och fördelar, nu ingen ting annat hafva att göra, än att, såsom en bonde också föreslagit, kungöra en sorts proklama för svenska statsverket och under tiden alldeles stoppa alla åtgärder till de befintliga besparingarnas förskingrande, samt afsåtta dem, till dess sig visar, hvilka betalningsförbindelser staten verkligen kan hafva. Förskingras nu väl tillgångarne, och göras förbindelserne sedan gällande, så mäste folket sammanskjuta till deras betäckande, hvilket, ehuru bedröfligt i sig sjelft, likväl kunde vara nyttigt i visst afseende, eller såsom en starroperation på folkets ögon; det finge då se verkliga halten af ännu en sak, hvarat det så långe hurrat. — Man måste annars tills stå, att det är kuriösa vilkor att i mansäldrar knäböja och tacka för atgärder, som slutligen befinnas ogjorda. Lärer man sig icke efter sådant att spärra up Ögonen. så är man sannerligen beskedlig; och beskedliga äro äfven Riksens Ständer, om de icke genow någon qvarstadseller innehallnings-ätgärd söka rädda så mycken ersättning som möjligt, i fall nu nationen nödgas betala sina skulder andra gången. Denna sak later ej längre afvisa sig. Antingen mäste regeringen framträda och förklara alla uppgifter om obetalta statspapper för osanning; eller ock mäste folkets ombud vidtaga några kraftiga ätgärder för tryggande af nationens heder — och Kronans äfven, om man ändtligen vill, art det icke skall vara liktydigt. — Det bär sig, vid Gud, icke längre att låta regering-konsten bestå af bara blå dunster och stora ord; en smula sak, en smula facta och bevis är absolut nödvändig numera: den af de stora orden bortskämda magen kräfver åtminstone en eller par portioner rent spel, för att uppfriskas och återvinna någon styrka och tonus?. — Belysare-embetet, hvars befattning varit så beqväm, så länge fråga varit om saker. dem ingen rätteligen känner, och däri det således går an att slå omkring sig med allmänna fraser, får något mödosammare arbete, när det nu gåller att rätt fram och utan svångningar svara på den frågan: är Sveriges gamla statsskuld betalt eller icke? Här gäller ingen David, inga Skådobröd, ingen Epam nondas, inga hjeltar och vältalighets blomster, inga theaterdekorationer, intet Semen Lycopodii, utan blott ett rent ja eller ett rent nej. Man far nu se, hvad Belyseriet mägtar åstadkomma. En sak är synnerligen värd att bemärkas: just i samma vefra som det ena betänkliga förhållandet efter det andra framträder här hemma och gör sjelfva de skarpaste devouerade något tvekande och lågmålta i lofsångerna, begynner däremot lofrångsväsendet att i utländskaa tidningar bedrifvas häftigare, snart sagdt ursinnigare, än någonsin. Tyskan har knappt granna ord nog för den hyperboliska beundran af Sveriges lycka och otacksamhet, som allt jemnt updukas i bladen. Eget är, att hufvudsätet för apotheosen dragit sig åt Tyskland, där just de obetalta sordringsägarne finnas. Desse må väl icke hafva sin hand med i de märkvärdiga artiklarna? I sådant fall måste man säga, det de åtminstone icke äro otacksamme, sastän de hafva nästan större anledning än många andra. Snart torde kunna lemnas några närmare upplysningar äfven i en annan, knappast mindre märkvärdig och ömtålig fråga: Nya Trollhåtte-asfåren. Beeynnerligtvis luta alla dylika märkvärdigheter nu för tiden åt samma håll. Handlingarne i TrollhätteJjobben hafva begynt krypa fram; och att de innenålla kuriositeter, därom äro alla ense — kuriositeter af hårdsmältaste slaget. Redan vid riksdagens början hade en och annan reda på bolagskontraktet och åtskilligt dit hörande; men nu först begynner bekantskapen därmed sprida sig allmännare bland riksdagsmännen, och med det samma en obeskrifligt nedslående, hemsk känsla. ERNST REN ALAnn NAÄticor