Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 april 1841, sida 2

gångar till sina skulders liqviderande och, såsom rän—— — — — per skutt; och med samma pluralitet beslöts, att hvitt Bomullsgarn kommer att betala en införsels-tull at 6 sk. per siKorrespondentStockholm, d. 19 April. står, beredes i närvarande stund ligt upslag i Sveriges aflärer: d — artikel. Enligt hvad man påett ganska eftertänkess gamle borgenärer sägas begynna röra på sig. Nog bör detta frambringa en egen sensation hos ett folk, som lemnat tillta, i ett fjerdedels sekel lossjungit för liqviden. Ständerne hafva, som man vet, skrifvit till Konungen, att de vilja hafva sina reverser tillbaka, då de en gäng betalt; och en billigare fordran torde välicke finnas. Kunna nu papperen icke fås, och komma, till råga på alltsamman, fordringsägare framkrypande och v.a, att de icke erhållit, hvad till deras förnöjande blifvit utlemnadt, så vore väl de aldra eftertänkligaste känslor hos representanterna icke att undra på. Inga obehagliga känslor förmå naturligtvis att frambryta i Riddarnes och Biskoparnes samqväm; ty hos dem bär tålamodet och öfverskyler kärleken allt, absolut al lt, om än de oafrisligaste vittnesbörd stode framför dem. Men hos alla de andra skall blygselen, om ingen annan känsla, tvinga till allvarsamma demonstrationer. Redan för tjuge år sedan berättade utländska tidningar, öppet och med de för svenska namnet skymfligaste tillmälen, om försök, som inneliafvarue af de gamla — betalta — svenska stats-obligationerna gjort, och om hinder och trakasserier, som mött innehafvarnes ombud, till och med att till riket inkomma, än mera att få någon sorts förnöjelse eller ens en audiens. Vederbörliga handlingar lära hafva blifvit hitsända, för att göra de stackars kreditorernas rått gällande ; men den allmänna enthusiasmen och de anlitades ömhet för kronans heder, som kunnat lida på updagandet af så ömtåliga förhållanden, hindrade dokumenternas framdragande. Allt detta var ingen hemlighet här och omtalades öppet i Europa. Följaktligen. måtte det aldrig hafva kunnat döljas för regeringen, att sådana berättelser circulerade; och då år det sannerligen oförklarligt, huru hon kunde underlåta att offentligen vederlägga dem. Ty icke den simplaste kommissionär skulle hafva kunnat höra eådana saker sågas på sitt kapitel, utan att uppröra himmel och jord och söka rentvätta sig för misstankar, som måste stämpla hans namn och beröfva honom all kredit. Men om man äfven afser från ambitionsfrågan, så måste man dock taga i betraktande en annan, som ej heller är att förakta. Skulle det en gång lyckas de öfverhoppade kreditorerna att få sina fordringar vederbörligen gjorda gåNande — hvartill enklaste vågen tyckes vara att ordentligen stämma Statsverl ket —, så är det svårt att se någon dager att slippa betala ; skulden är både laglig skuld och hedersskuld. För ett sådant fall, som icke är omöjligt, icke ens otroligt, skulle det vara rätt lugnt att hafva något qvar af de stora besparingarna, som man nu illfänas att förskingra, (kanske just för att icke nödgas göra rätt utan nya bördor på folket); åtminstone torde den sålunda i hög grad legala och billiga skulden tagas i betraktande, några hundrade gånger häldre än kabinettskasse-skulden, om hvars verklighet eller tillkomst Ständerne fått veta ingenting, äåtminstone ingen ting mera än en half-ofkeiel (hvilket i Sverige vill såga mer än en offssciel) tidning behagat medgifva, nemligen att pengarne blifvit, till stor del, bortkastade till olagliga ext:a löner. I lärgden kan väl de utländska fordtingsårarnes anspråk icke nedtystas; och det vore således önskligt, att det komme i dagen, medan Ständerne äro samlade och häldst innan de ännu hunnit definitift bortkasta de befintliga tillgångarna. Får det dröja till riksdagens slut, så kommer man att,som det kallas, banka sig fram i ännu fem år och parera krafven genom allehanda tillställningar. Men också växa skuldsummorna genom räntan, som Ständerne omöjligen kunna undgå att betala, hvarken för den kommande tiden eller för det nu förflutna fjerdedels seklet. Man kan, för samhällets heder, icke förmoda, att preskription kommer att begagnas; blotta tillbudet skulle i första rummet framkalla en högst ömtålig forskning om de försök, fordringsägarne gjort för sin rätts bevarande, och de medel, som blifvit använde att stänga dem därifrån. Det ordas mycket hjertnupet om otillbörligheten att kompromettera kronan? och göra henne till Europas visa?, genom, vägran att betala Kabinettskasse-skulden; men v er kligen komprometterad skulle kronan blifva genom försök att undandraga sig betalning af den gamla skulden, som har det egna att vara af Staten erkänd och reverserad, då deremot Kabinetts-skulden icke är erkänd, icke ens känd. De devouerade hafva aldrig öpnat sin mun om den gamla skulden eller i anledning af den skrikit på någon skandal, hvilket visar beskaffenheten af deras begrepp om hvad