GÖTHEBORG. Redan långe hafva de höga sångerna varit oss bekanta, dem Tegner i är bemsändt från Schleswig; men, som vi ansett det för ett inträng på egande rätten att, författaren oåtspordan, aftrycka dem, hafva vi hittils måst undandraga våra läsare njutningen af deras läsning. Som Aftonblodet umellertid ei aktat för rof att meddela dem, troligen efter en dälig afskrift, och deruti insmngit sig en mängd fel, vittnande om oförlåtlig okunnighet hes korrekturläsaren, hvarigenom sEdane förvridningar både till meter och mening uppstått, att det nästan ser ut, som om man haft för afsigt att verificera författarens sjnklighet, anse vi för en pligt att nedanstående införa en, så längt vi känna, felfri läsart af dessa höga utgjutelser, hvilka ojäfvigt bevittna, att törfattarens poetiska sinne åtminstone ej är sjukt, utan att han tvertom, genom sin för öfrigt olyckliga åkomma, tyckes mer ån förut på långe, tillhöra Sånggudinnorna. Han skall äfven hafva fullbordat sitt längesedan började stora poem: Gerda, hvilket man kanske snart nog kan hoppas få se i bokhandeln, heldst man uu har det säkra hopp, att snart, tullkomligt aterstäld. återse honom i fäderneslandet. Vi äro dock öfvertygade att tillfredsställandet af den längtan till mildare klimat och stora minnen, han uttalar, skulle verka fördelaktigt på hela hans väsende; ty samma verkan, de förra hafva på kroppen, samma verkan ba säkert de senare på själen, och det borde bli en nationalsak att förskafla honom detta läkemedel; ty huru liten han äfven mäste synas i politiskt hänseerde, så är och förblifver han stor, oförringhart stor, såsom skald, hvaraf nedanstäende profstycken bära ett förnyadt vittue. Att de behandla tvenne särskilda hufvudideer, torde dock vara obestridligt, och således äfven, att de ej böra sammanslås i ett poöm, såsom det skett i Aftonbladet; åtminstone anse vi och meddela dem således. Har följa de: Julottan i Wexiö Domkyrka den 25 December 1840. På altaret ha ljusen brunnit ner ); de voro dock symbolen af det ljuset, ) Här tycker den aflägsne sig åter se de så ofta sedda, nerbrunna altarljusen i sin kyrka. Li