Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 mars 1841, sida 1

ii— b— ä w MZ — ö— ä— —— ———— kan i Egypten skulle ordnas till eirka 20,000 man, icke synnerligt uppseende, så litet som det föregitna testamentet af Baronessan Feucheres, hvilket, ester de med authentika documenter ledsagade reclamationerna från hennes sida, befanns vara ett påhitt af legitimistiska partiet. Således lemnade; de tryckta brefven utan afseende. Detta åter var ej hvad 6. åstundade, hvilken då fann att han måste låta sitt grofva artillerie spela, och kungöra bretven till Talleyrand. Men detta var förenadå med betänkligheter och fara, Han skickade dem således till den, knappt till namnet kända, tidningen France. Redactionen var förtjust ötver att kunna meddela något som kunde gliva glans åt haus blad, samt införde brefven dagen derpå, under försäkran, på insändarens ord, att ega originalerna. Det tämligen betydande intryck de gjorde på allmänheten förauledde Regeringen att upptaga saken och tilltala llufvud-Redacteuren och Girenten af Erance, för försalakningsbrott. Hela mängden husvisitationer har icke sramskaflat originalbrefven, men tämligen många facsimile af dem, samtligen på nedra kanten försedda med denna påskrift: Ösverensstämmelsen med originalet intygas, med förpligtelse att framlägga det; om någonsin det skulle blitva nödigt i köparens intresse, som är underteknad af Fru S:t Eline, hvars underskrift är styrkt af en Londonsk Embetsman. Frågan är nu, huruvida Genoude nägonsin varit i besittning af Originalerne, och icke invecklat sina colleger och sitt parti i denna sak. på Fru S:t Elmes ord. En rättsfråga, som mycket disputeras om, är huruvida Legitimisierna kina lagligen fällas om, säsom deras plan lår vara, de vägra att förete originalbrefven, då följaktligen ingen corpus delieti fiucs. Sasom ett beris på brefrens oäkthet unföres, att Ludvig Philipp alldrig skall hafva skrifvit till Talleyrand, som erhållit alla communicationer från honom genom Kungens syster, Prinsessan Adelaide, och T:s svar voro alltid skrifna af hans slägtinge Hertiginnan af Dino. Vidare, ott Ludvig Philipp alldrig (utom i officiella handlingar) skall undertekna sitt namn utan endast: ett comma och ett D. (,D.). hvars emot de kungjorda brefven bära bans namntekning. Alla som sett de i beslag tagna facsimile och känna Kungens handstyl, förklara förfalskning vara skedd; men att i brefven till Entraigues Kungens handskrift och namntekning på den tiden. blifvit med oförliknelig talent efterapade. T. II olycka för Fru S:t Elme hafva bengedera mycket förändiat sig på 30 år, Denna förklaring innehåller förutsättanuet af så otroliga saker, att man — utan att motsäva måjligheten —, dock icke är pligtig sätta tro till hvarken de 2 resandes enfaldighet; — eller förmågan hos Fru S:t Elme, en äldre person, förvärfra färdigheten att fullkomligt skrifva lika styl som en annan, och fullkomligt skrifra dess namn efter; radderade ställen lata dessutom, sedda mot dager. genast upptäcka sig. Beskyllningarne (i sig sjelf kanske falska, kanske grundade) tordra dessuiom bevis; och det tillhör framtiden att genom dessas åstadkommande atadga verldens öfvertygelse om begången förfalskning. Tystnad är i denna sak intet medel gynnande för oskulden. ORIENTEN. I London underhandlas nu om ett nytt, omsattande fördrag, kvatri Frankrike skall deltaga. Planen dermed är att. efter bestämmandet af Sultanens och Mehmed Alis respective ställningar, ordna Turkisk Rgyptiska saken, medelst allas garantie för rade Turkiets integritet och oberoende, och för Mehmed Alis och dess afkomlingars ärttliga besittning af paschaliket Egypten. Men underhandlingarne möta stor svärighet; ty tvifvelaktigt är, om Ryssland kan och om England vill samtycka. Österrike Önskar tractatens Frankrike ifrar för den, för att komma tur sin isolering. Ett måsterstycke vore af Guizotska Cahinettet, om det kunde förmå R yssland att garantera Turkiets integritet. Men sannolikast är, att traktaten icke kan tillrägabringas. Den 4 Februari företog i Constantinopel Conserencen (bestående af de 5 Allierade makternas Ministrar och flere höga Turkiska Embetsmän) regleringen af Egyptiska saken. Först beslöts, att de främmande Ministrarne endast skulle deltaga såsom rådgifvare; dernäst stadgades: I) Amnestie för Melimed Ali och hans barn, 2) att alla Turkiska Rikets lagar och tractat skola gälla för Egypten, 3) Kyrkoböner skola hållas der för Sultanen. 4) Myntråttigheten blifver ett Sultanens regale, 5) att Paschan skall utgöra en fastställd tribut, 6) att militairstyr7) Successionsrättigheten i Egypten. Naågra personer yrkade, att denna borde på förhand bestämmas; Lörd Ponsonby (som vid alla punkter talat tör inskränkningar af Paschans makt) fordrade rättigheten för Sultanen, att efter behag välja och utnämna en bland Paschans suecessionsberärtigade efterkommaude. Denna idee tycktes af Conterencens Turkiska Ledamöter upptagas med mycket bh;fall