Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 februari 1841, sida 1

NH aftårerne stoppade, måste, efter all sannolikhet, extra efforter göras, för att undvika en skandalös brytning. Vid detta tillfälle var nöden och ängslan så stor, att nägra bi-spekulationer säkerligen icke kommo i fråga. Reverser utgåfvos af en annan kassa, som man vet, dels med perscnliga borgensförbindelser, dels med ansvarighet af Kabinettskassan. Denna ansvarighet är formellement det enda, hvarmed Riksens Ständer hafva att sig befatta; ty sjelfve sedelutgifvaren blef, såsom bekant är, för 23 är sedan skild från svenska statsverket och är nu enskild egendom. Hvad åter angår borgensmannen, som är en af statsanslag underhållen kassa, så äga utan tvifvel de, som dagligen sammanskjuta till henne, rätt att veta, huru med henne är beskaffadt; ty de sammanskjuta henne icke såsom en skänk åt vederbörande, att därmed handla och vandla efter godtycke, utan säsom underhåll för en sör staten nödvändig administrationsgren. Om de än icke äga revidera räkenskaperha, så aga de dock att få veta, om anslaget räcker till ändamålet, och om den stetens tjenst, som därmed skall underhållas, blifver behörigen besårgå. Att vingla med kassan och bringa henne till bankrutt är icke tillåtet, och ännu mindre att skuldsäåtta henne, eller rättare staten i hennes namn. Den, i hvars namn en revers eller borgen är utgifven, utan hans speciella rtillatelse, äger visserligen, i första rummet, att vägra betala; men han äger åfven mer: han äger lata undersöka, huru reversen eller borgen tillkommit. Hans egen kiedit och heder fordra det. Om man nu, med denna ovedersägliga sats för ögonen, öfverväger i hvad ställning Riksens Ständer befinnas till Kabinettskassan och hennes skuld, så framställer sig förhållandet sålunda: Kabinettskassan har ingen egen skuld, endast en, olagligen tillkommen, borgensförbindelse. Hon kräfves imedlertid för en betydlig försträckning; och då denna icke är re. rserad (så vidt man åtminstone vet), måste krafvet följaktligen grunda sig på råkning. Nu är dock med denna räkning det egna förhållande, att den, som afgifvit henne, icke vill visa de särskilda poster eller så kallade item, hvaraf hon består, ånnn mindre verifikationer. om man än skulle medgifva Barthelemyfonden rätt att kräfra på räkning efter bok, så måste hon dock vara underkastad den med en dylik råttighet förbundna skyldighet att besvärja sin bok, ja äfven att visa henne i hvad krafvet angår. Man må äga hvilken rätt, som häldst, att hålla sina böcker hrmliga, så måste de dock frain, så snart man på dem vill grunda kraf. En sak, som vi antydt, är också att anmärka: Riksens Ständer kunna icke, och vilja säkert icke, befatta sig med några undersökningar om lånetransaktionerna, såsom det i början troddes att de borde; ty lånen äro icke kabinettskassans, utan Barthelemy-fondens, och röra icke den förra, utom så vidt den partiella borgensförbindelsen är i fråga. Men så mycket mera måste Ständerne insistera på öppen och osminkad uplysning om beliofven af före sträckningarna till Kabinettskassan från Barthelemy-fonden. Att visa Statsutskottet räkningar, som innefattade lån i Hamburg och London och här, var ett otillbörligt försök att blanda bort korten; dessa lån angå icke kabinettskassar, och Ständerne höra icke förspilla ett ord på dem. Men så mycket nogare böra de undersöka de gamla vinglerier och transaktioner, hvarigenom kabinetts-kassan kommit i sitt bryderi. Att utan en sådan undersökning bevilja det ringaste, vore oförlatligt; och man kan vara öfvertygad. att dessfärnmtan hecilias också ingen tino. En annan fråga .