Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 februari 1841, sida 1

GÖTHEBORG. I ministerkassans affärer börjar blifra så mycken dager, att en tidning redan påstått, att vederbörande önska bifall till Stats-Utskottets (afstyrkande) betänkande, d v. s. aldrig vilja hafva det nåmndt, som ordspråket lyder. Detta 1r0 dock icke vi; ty vi anse icke vederbörande tillgängiiga för sådan svaghet. Antecedentia tyckas bevisa en synnerligen berömlig fördomsfrihet i dylika saker. Det från Constitutions-Utskottet inkomna betyget af Utrikes Statsministern, att intet län var uptaget för ministerkassans räkning, verkade som ett äskslag, och det, märkvärdigt nog, på sjeltve de oförskräcktaste devouerade inom Statsutskottet, hvilket bäst bevisar. huru vavalierement man behandlar äfven dem. De skola vara att påräkna, äfsven utan att på ringaste vis vara inlatna i mysterierna, d. v. s. de skola icke se men dock tro. Annorstådes skulle en sådan missaktning för anhängare snart göra deras leder ganska glesa; men svensken ar tålig och långmodig och kysser äfven den fot, som spjärnar honom. Utgången skall dock snart gang visa; huru väl beräknadt det var att icke inlåta ens de trognaste i hemligheten. De hade, i fall detta skett, icke blott sluppit att stå och skämmas, utan äfven kunnat, genom något litet gläntande på förlåten, genast bortsopa något af det hesätta och förhatliga, som för den fullkomligt okunnige visade sig i striden mellan propositionens upgift och betyget. Historiens inoraliska sida är icke så stygg — den har varit styggare — så snart man känner henne; men ju längre man intränger i hemligketen, desto oförsvarligare i politiskt hänseende visar hon sig. Hon företer ett lättsinne, ett handlöst laissez aller, ett vingleri, jemnförligt med ingen ting annat; vi känna, än de Morsingska transaktionerna. Till karakteristiken af alltsamman torde vara nog, att transaktionerne och omsåttningarne låra hafva gått till en hufvudsaklig del genom f. d. Gen.Consulen i Greifswald, Lundblad, såsom mången redan kände (och ännu flere anade) vid katastrofen af hans enskilda vinglerier. Hvad som var enskildt, och hvad som skedde ex officio der vid lag, torde vara svårt att numera urskilja. Vingleriet bestod i vexeldragningar på blankokredit hos utländska hus, och ständiga omsättningar. Detta gick så länge det kunde; men när det stoppade, vet man ej med visshet; Det torde dock uppenbart varda. Den, som egentligen lärer bafra drifvit spelet, är död och hans bo skiftadt. När