Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 februari 1841, sida 1

det en vålgerning och således afbörda en del af sin tacksamhets-skuld i representationsfrågan. Gifve Gud , att vi kunde hysa samma hopp i Näringsoch den dermed sammanhängande tullfrågan, der åter borgerskapets , isynnerhet handtverkares och sabrikanters enskilda intressen påkännas. Men äfven dessa äro förblindade om de skilja sitt från det allmänna bästa. II. K. H. Kronprinsen har sjelf i sin förtjenstfulla skrift om straff och straffanstalter yttrat den riktiga satsen, att lätthet att förtjena sitt uppehålle såkrast förekommer brott. Hvarför då skapa brott genom onaturliga lagar? Hvarför ej tillåta hvar och en att mot billigt bidrag till samhällets bestånd, försörja sig med hvad han kan och vill? Hvarför betaga menniskan den friket Gud skänkt henne, att, ledd af förnuftet, njuta? Det är just denna onaturligbet, som missbildat samhäliena till dessa dvärjar med stora hufvuden, som hota att nedtynga det sraga underredet, de tvinande öfriga lemmarne; och hur är det möjligt, att en representant, som yttrar sig så liberalt riktigt i tullfrågan som Herr Halling, kan yrka sådane band på näringsfribeten? Ega Kungsord ännu någon kraft, så böra vi ändå tro, att dylika reaktionära försök ej skola lyckas; ty både nårings: fribetens och tullarnes band lofvade throntalet vid Riksdagens början, att de skulle lossas. Bedröfligt är imellertid att se huru långt begreppet hos våra representanter ännu är omhvärst af slentrian och fördomar i dessa frågor, att de ej ens vilja medgifva införsel af hvad det vara må, mot 25 proCts tull. Är väl en rörelse vård att skyddas, som ej kan bestå vid en sådan skyddstull, transportkostnaderna oberäknade? Och då det är obestridligt att staten består af alla enskildes samfäldhet, så måste dess välmåga äfven bestå af alla enskiltas sammanlagd, och denna måste naturligtvis ökas i samma mån, man kan få sina behof uppfylda för billigt pris. Är det då rätt att fördyra dem för alla, för att gynna nägra få? Men detta är axiomer, som mäste inses, fattas och begripas af sig sjelfva; ty eljest bemödar man sig fåfängt att bevisa dem för dem, som äro eller göra sig blinda och döfva för sanningen. Måtte sanningens Gud öppna våra representanters ögon och Öron, att det ej må heta om dem: De hafva ögon och se icke, öron och höra ieke. Vi spara de öfriga frågorna till härnäst, 2— — 3 —