Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 februari 1841, sida 1

— — m EET om vid Carl XI:s reduktion, det år rättvisare än nånga af de deraf föranledde åtgärderna. Man såer det vara synd om utländningen, som ej kan -Ånna våra lagar; må man då nu läta honom käna dessa och tillika dem, som fört honom bakom juset; må man, genom att gå öppet till väga, via dem, som heldst fiska i grumligt vatten, huru nan bör handla, och uppstår någon skandal, kan len aldrig drabba nationen, utan allenast och välförtjent dem, som handlat orätt, och känna vi saken rått, så pungas det väl ut af dem det bör, endast man tar saken fermt och allvarsamt; tillgångar torde ej saknas. Må då Ständerne befria sig från alla konsiderationer. Hvad hafva de hjelpt i förut anförde frågor? Intet! Endast djerfvare har man fortgått på laglöshetens bana, och skall göra det allt mer och mer, ju mera eftergift man röner, tills både grundlagar oeh alla andra lagar blifva en skugga. Nej, Sveas målamän! Ingen svaghet! Låten grundlagen en gång blifva verklighet; läten den visa sin kraft, åtminstone der den blifvit så uppenbart kränkt, som vid upptagandet af ifrågavarande lån, och betalen det ej, så framt J ej för alltid viljen förverka edra medborgares förtroende och måhända, förr än önskligt, framkalla en katastrof, medelst nekande af alla medel, då de användas på så olagligt sätt. Dock, vi vilja öfvergå till en ljusare sida af Riksärshistorien: Representations Förändringen. Den, som ett ögonblick besinnar alla de svårigheter, hvarje sträfvande derför har att bekämpa, måste beundra den ihärdighet, som, i trots deraf, bragt j det så långt, att allmänna val hafva beslutits, och, i kraft af sunda förnuftet, som i denna fråga alltmer visat sig uttaga sin rätt, hoppas vi, att det nästa Riksdag skall hafva bragt den allmänna öfvertygelsen till den mognad, att en återgång ej mer år möjlig, utan att, om ej mer, åtminstone denna rationella grundval lägges till vår nya statsbyggnad. Redan derutur bör det öfriga, så godt som af sig sjelf, rationelt utveckla sig, säledes att klasser lika litet ega rum vid sjelfva representationen, som vid valen, utan att Pröfningsnämden (första kammaren) väljes ur Allmänna nämden (andra kammaren), såsom Lagtinget i Norge utur Odelstinget. Detta bör, enligt vär åsigt, dock ej ske förr, än I å 2 månader efter Riksdagens början, så att representanterna hunnit lära känna hvarandra, då man väl bör ega grundadt hopp, att, om de primitivt väljande valt de bästa de vetat till elektorer, och dessa de bästa de känt till representanter, dessa äfven skola välja de bästa bland sig till ledamöter af pröfningsnämden, och denna således, utan afseende på ständ. och vilkor, bli nationens sanna blomma, bärande de välsignelserikaste frukter. Dock bör allt detta ske för hvarje Riksdag; ty eljest faller möjligheten för det wmål bort, hvarefter doek hvarje sann patriot bör sträfva, perlan af norska konstitutionen: absoluta vetos afskuffunde och trevne Riksdagars besluts lagliga kiaft, äfven om regenten skulle neka sin sanktion; ty väljes Allmänna eller Pröfningsnämden för mer ån en Riksdag, så kan man ej anse frågorne inom tre Riksdagar, mångsidigt nog pröfvade för att gälla, såsom lag, och huru obeskrifligt vigtigt detta är, ligger dock för en dag, så framt konstitutionen skall vara mer än ett mundväder. Må vi då åtminstone ej stänga vägen till detta mål, om det också ännu är längt aflägset. Må det driftiga Konstitutionsutskottet äfven bli så snart färdigt med ett konseqvent bearbetande af detaljerna, att inga intriger hinna motarbeta deras antagande, såsom hvilande grundlagsfrågor; då kunna vi förtröstansfullt motse nästa Riksmöte. Glömmom ej heller. hvilka vi isynnerhet hafva att tacka för den förhoppningsfulla ställning, hvari denna fråga nu befinner sig, nämligen Nationens kärna, de fria Odal:nännen. Stådse kommer nationen att hålla dem räkning för det upplysta, ihärdiga mod, som ledt dem vid behaudlingen af denna lifsfråga; men med bedröfvelse ser hvarje sann fosterlandsvån deras blindhet i Bränvinstrågan. År det möjligt att egennyttans skenbara gynnande så kan förblinda äfven den bästa vilja? Se de då ej buru deras barn bopkrympa, deras kreatur och jord utmärglas, deras skog förstöres genom husbehofsbränningen? Gafve ej denna pest så lätt tillfälle till rus i hemmet, mäste det alltid förskaffas med kontanta penningar, skulle det ofta nog uteblifva i vårt penningefattiga land , och fabriksbränningen i stor skala skulle medföra verklig nytta för landet genom t. o. m. möjlig utskeppning. Att detta är sakens naturliga gång bevisar sig äfven just deraf, att man förutser det bränvins-syndafloden skulle inI ö taga denna naturliga bädd, så suart tillverkningen pblefve fullkomligt fri till tid och rymd (pannrymd), t method o. s. d. Nå, nå, vi hoppas, att saken gär derhän, oaktadt böndernas blinda, mera af vana. ån öfvertygelse framkallade motstånd, och att de öftriga stånden, mot bondstaändets vilja, skola görs