Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 januari 1841, sida 1

anspråken på tillgångar till betalande af en kabinettskassan grundlagsvidrigt åsamkad skuld, hvilken i sitt kölvatten neddragit fem utrikes ministrar: Engeström, Wotterstedt. Mörner, Sljerneld och Ihre; ty. då man en gång låtit bruka sig till så ohemula årender, som att begåra, det nationen skall betala en, mot all, både lagens anda och bakstaf, tillkommen skuld, har man för alltid förverkat dess förtroende. Cederströms afgång var väl ej särdeleskännbar, och den blef också hastigt och lustigt ersatt; men vi frukta på ett sätt, att man ända kommer att önska honom tillbaka, likasom ty-ha riket, oaktadt Kejsar Rudolfs slöhet, under Mathias, saknade honom. Kasta vi nu en blick på de ötriga medlemmarne kring det bristfälliga radsbordethvilka hermer blifva vi då varse på dessa statens stödjepelare eller stöttepinnar? Den beskedliza gubben Wingård. den svage f. d. justitieombndsmannaan Törneblad, den gamla pedanten Grubbe o. s. v. Se så stå sakerna nu i statens högre rymder, och det resultat, man har att vänta deraf är alldeles inte tvetydigt; också visar sig redan en försmak deraf i den tystnad, härledande sig, som det synes, från fullkomlig liknöjdhet, hvilken råder med afseende på nationens vigtigaste angelägenheter: representationsförändringen, lagnäringsoch tull-frågorno, om hvilka senare man dock i throntalet hörde -ådane stora löften om guld och gröna shogar; ja, skulle man tro på de tecken som visa sig i solen och månan, d. å. hos styrelsen och dess drabanter: Hartmansdorss. Boye, UIeurlin m. fl, så synes stämningen der vid lag snarare vara mot än för resormeHvad är imellertid att göra i så fatta omständigheter? Tiga och tåla och hoppas på tiden, som jn gör sint på allt, samt sägna sig så länge ingen af nationens män: ingen Richert, ingen lkosen, ingen Thomander, ingen Anckarsvärd sätter det förtroende på spel, nationen hyser till dem, genom inträdandet i en rådkammare, der hela Snaringen består i formen och namnen: men der samma ocsterrättligbet, samma tills vidare systeme, med ett ord san:ma anda räder, soar i den gamla. och hvilken lika litet kan räkna på något stöd af thronen, som af nationen, så länge objudna medlare förpesta atmosferen, som omgifver den förra och göra en förening mellan dessa begge makter, hvilka doek egentligen blott borde vara en, omöjlig. —Sådant har då, genom ett skeft utförande, resultatet blifvit af det Konungens och Ständernas beslut, som införde departemental-styrelsen; men som formens ändamällenlighet ej kan förnekas, och i vissa detaljer äfven visat sig verksam, vilja vi hoppas. att den tid ej skall vara alltför aflägsen, då allenastyrandet och sångkammarrådgifvare helt och hållet skall ueutralisera de egentliga rådgifvarnes verksamhet, utan en sann konstitutionell anda tillåta skicklighet och karaktersfast fosterlandskärlek att intaga de rum, dit slumpen nu tycks hafva kastat inskränkthet, slappbet och egennytta; ty endast detta kan förklara möjligheten, att mån, som åndå såkert på annat sätt skulle kunna existera och måhända förvärsva nationens aktning, för högre rang och atörre inkomsts skuld, vilja blifva om ej just fullkomliga nollor, åtminstone stora ziffror. — SA 2 3—