Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 januari 1841, sida 1

AOAOA —det är min vagn, öfvertygad, att hvarje bildad menniska, hvarje cavalier skulle veta den artighet, han är skyldig könet. Det mysteriösa, hvarom jag talar, ligger just däruti, att den annars polerade mannen glömde sin politure och utropade tvärt: det angar mig icke: vet Ni icke, hvem jag är? Förklarlig är den skenbara motsägelsen endast på det sätt, att mannen anser sig böra, genom några känbara påminnelser emellanåt, lära oss, huem han är, d. v. s. att om än horgfred, artighet mot fruntimmer etc. äro bindande för alla, vare sig svenskar eller främlingar, så måste dock allt vika för honom och den honom sändt hafver. Det är icke Såndebudets privilegier i allmänhet — ty andra magters sändebud hafva icke så betjänat sig af dem —, det är denne monarkens sändebuds privilegier, som skola specielt inpräglas hos oss, på det vi aldrig må glömma, huru vi ställt oss, och vänja oss vid tanken på, hvad som förestar oss. Så förklaras den besynnerliga tilldragelsen af manga. Minister-kassans deficit fortfar att sysselsätta upmärksamheten. Flere begynna nu göra shilnad mellan de utoch inländska tordringsägarne. Om de sednare anser man ingen synd sara, enär de maste hänna grundlagen, som uttryckligen förbjuder att ädraga riket nagon skuld, utan Riksens Ständers vetskap och samtycke, d. v. s. icke alägger staten att betala någon skuld, som dessförutan är åsamkad. De inländska fordringsägarne, som sig ej bättre föresägo, ma då skylla sig sjeliva. Kanske är det ett annat förhållande med främlingarna: de känna icke våra grundlagar; och våra vederbörande hafva så flitigt predikat, att Sverige icke är ett konstitutionelt samhälle, att representationen blott äger bevilja, men icke afslå, att den icke äger granska atskilliga kassor och förvaltningegrenar (hvaribland just Kabinettets hnshällning) att Konungens allena-styrelse im efattar ett verkligt ensälde m. m. — predikat, såger Jag, detta så flitigt och så högljudt, att det nästan icke vore underligt, om utländske bankierer tro sig lika tryggt kunna göra ett län till Konungen af Sverige, som till Kejsaren af Ryssland. Det är således, på visst sätt, synd om desse utländske borgenärer. men framför allt om vår kredit och vårt anseende, som, efter liqvidationen för ett fjerdedels sekel illhaka, sannerligen icke såla en puff till. Men, i fall vi skola betala de utländska borgensrerna, så mäste dock, säger man, tvä vilkor upfyllas: I:o hela transaktionen med och förbindelserne till de utländska husen böra fullständigt framläggas för Ständerna, på det desse icke må inledas att betala en möjligen till någon del fingerad eller öfverdrifren fordran, för hvilken också kanske säkerheter kunna vara lemnade eller ovanliga vilkor föreskrifna. Man vet t. ex., att då statslan görav, förbindelserne ofta u-gifras på vida högre gummor, än som verkligen förstråckas. Hela transaktionen bör således läggas i öppen dag och borgenärerne styrka sitt kraf och lyfta sin betalning, icke hos regeringen, utan hos Riksens Ständer eller deras ombud. Om länet var en job, så skulle liqviden kunna blifra tillfälle till en ny job. — 2:o Man antager såsom alldeles gifvet, att Ständerne icke kunna ovilkorligt åtaga sig någon betalning eller, såsom det heter, ingå någon proprie förbindelee därtill. De kunna icke gå längre än att förbinda sig till betalning endast i den mån tillgångar skulle brista hos dem, som gjort lånet, eller rättare för hvilkas infall eller farhågor det blifvit gjordt. Säkert få vi, under diskussioperna i Standen, höra högst kuriösa saker framdragas, t. ex. betraktelser öfver den såäkerhet, som, för de 50.660 Punden, skulle kunna finnas i egendomarna E. och S. och S. och B. och G. ete. ete., ingen nämnd och ingen glömd. Upmärksamheten är på det högsta spänd; och huru det slutas, vet ingen. Men tryggt kan man påsta, att ingen sak under riksdagen gjort ett sådant upseende, och att hon åter lifvat sinnena, som höllo på att domna. Det är regeringens lifsfråga, i ordets egentligaste bemärkelse. Jag har hört påstås, att verkliga skulden är vida större, men att man icke tilltrott sig att på en gång taga fram mera än dessa 775,000 Rdr. Härom är dock svärt att ännu med visshet såga någon ting. RR RR eRRRERE—EENRRRRRRRRERRRRL — Uti Kongl. Kommerse Kollegii beråttelse om