Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 januari 1841, sida 1

(KORRESPONDENT-ARTIKEL.) Stockholm, d. 21 Jan. I lördags eller söndags skall hafva. inom Konungens borg , tilldragit sig en händelse, som utgör samtalsoch nyfikenhet-ämnet i staden. Den vånskapligaste magtens, eller gentis amicissinee?, hårvarande Sändebud, Hr M., järer hafva företagit sig att med egen hög hand tukta ett par hästar och en kusk. Var det då, frågar Ni, hans egna (lif-egna) ök? Nej. — Förolämpade öken (jag talar allt jemnt om alla tre) den höga magtens höge representant? öfverföllo de hans ök? trängde de dem från en redan occuperad plats? Nei, nej. De hade blott den otörskämdheten att stå närmast trappan; och det är hans ök, som äga att stå närmast trappan, efter som hans herre står närmast vårt hjerta. Detta böra alla svenska kuskar lära sig; de skola begripa, att, de må komma först eller sist, de må köra för hvem som häldst, så måste dock hans vagn vara den förste och närmaste till hands. Där ligger någon ting mysteriöst i hela tilldragelsen. Hr M. anses för den mest finslipade och belefvade bland sina landsmän; och ändock var det ett fruntimmer. en förnäm hofdame, sam ban förolåmpade. Då han rusade på den närmast trappan stå ende vagnen och rappade först hästarna, sedan kusken (då denne ändock höll in kreaturen), yttrade Grefvinnan B., som bredvid Hr M. gick utför trappan: