Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 januari 1841, sida 2

hola tu Siränderna betala dessa betydliga skulder? Härom blifva säkert meningarne högst delade; men parti-asigter blifna knappast delningsgrunden. Jag har hört stränga royalister svärja och pestera och harmas jemmerligen öfver hela uptåget, dock i det hela mindre för beloppen ån för hemlighetshrämeriet, som velat i tysthet sopa igen spåren, tå modligen för att skona fordring-ägares ömtäligbet. Å andra sidan har jag hört oppositionsmän såga, att nationens heder kräfver, att skulden betalas; men de fordra, såsom ett oeftergifligt vilkor, att betalningen icke sker så, som liqviden af vår gamla statsskuld skedde, eller att nationens kredit och goda namn och rykte därvid lider. Därföre yrka de, att upgörningen öfverlemnas åt Ständernas eget Riksgäldskontor, på det utländingen må se, alt i Sverige ännu finnes offentlig heder och tro, så snart nationen sjelf handlar. — De finnas, som önska, att Ständerne bade genast och obesedt beviljat det begärda anslaget , så att vi sluppit skandalen; ty att någon skandal skulle upslä, så snart en aflär, den man sökt hälla hemlig, framhades i dagen, det togs för asgjordt, därvid hafva vi fått vänja oss, Men, tänbger man närmare på saken, så finner man, först och fråmst att radant, som för oss varit obekant och som vi tro aldrig kunna yppas utom genom framlä; ggande för vära Ständer, oftast varit länge kändt och beskrattadt i hela Europa, och för det andra att en vana vid — jag vill ej tala om trafflöshet, men — frihet för uptåckt skulle kunna slutligen förvandla hela styrelseverket till en väfnad af sådana där små snygga jobs (vi hafva på svenska intet adeqvat ord), som utländska skuldens liqvidering, skeppshandeln, -kabinettskassans skuldsättning, kursberåkningarna vid utbetalningen af f. a. Konungens arf, nya Trollhättebolags-affären m. m. Dessutom upstår en annan fråga: hvem ansvarar oss, att, i fall det begärda, gamla anslaget till ministerstaten blifvit blindvis beriljadt, öfrerskotten utöfrer det verkliga behofvet blifvit, såsom man förespeglat oss, använde till skuldens amortering, eller att icke äfven de åtgått till extra kostnader och skulden stått oförminskad qvar och i alla fall måst betalas af en annan riksdag? Betänkligheter i detta hänseende väckas, dels af de gamla exemplen, dels af den omständigheten , att den afprutade summan (66.666 R:dr) icke förslår till stort mera än räntor på skulden, sådan den nu visat sig, och att amorteringen sålunda erfordrat en tid, den hvarken vi eller vära barn uplefva; och hvem vet, huru verlden då ser ut?