Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 januari 1841, sida 1

AAA Ä AA AAA — skulle föregifvas vara dotter af Morianen Badin och hans första fru, Kammarfran Kamström; det bedrägeriet förrådde ju färgen genast. Sid. 29 talas med få ord om den såkallade Gustaf III:s senat, och det på ett sätt, som fullkomligt karakteriserar författaren med sina sympathier och antipathier, sina förtjenster och lyten med sin för naga att äfven hos andra höja dagrarne på de förra och förstärka skuggorna hos de senare. Sedan han slutat 2:dra Kapitlet med beskrifningen på hofvets åkande i hölass, fortsar han i det tredie: Medan hölassen, som gjorde lyckliga, lyckligen fördes till ört och ställe, som vederborde, höll Konungen senat Var god och vänj er, benägne läsare! vid detta uttryck, hvilket vi ämna begagna så länge 1772 års regeringssätt räcker, för att skilja Gustaf III:s Rad, både från hans och sonens konselj efter 1789 I och från Carl XII:s och Konung Bernadottes statsråd, hvilka samtelige äro en god del mindre än 72 års senat, liksom frihetstidens rådkammare var betydligt mera. I visst fall kan förf. ha rätt; men, ännu en gång, de senare tycktes blott begagna sin större förmåga, för att göra ännu mer ondt. Och min herre, hvad skall det heta? Hvarför såga Kung Bernadotte? Tar man det tran den synpunkt. i hvilken ni Herr förf. vanligen vis sar er, så nedsätter ni er sjelf genom den -maaktigheten, att ej nämna Konungen vid sitt Konunganamn. så djupt, att alla edra författareförtjenster ej kunna höja er personlighet; hos hvarje förnuttig skall det blott frumbringa tanken pa de sanna förtjenster, hvarigenom Carl Johan bildat sin egen ött, och snarare föra de brister, som vidlåda hans regeringstid i skuggen. än måhända, enligt er önskan, göra dem mera framskjutande. Det är en stor. svaghet, som framlyser i alla edra verk, att låta börden spela en så stor roll: Sädane stratagemer förfela alldeles sin verkan i en tid, då vi hoppas. att bördens betydelse alltmer skall försvinna. Det är obegripligt, att äfven den skenbart upplystaste ej kan göra sig fri från de fördomar, ppi f 2 ; hvari han en gång blifvit fången och som alldeles 2 synas förblinda honom för förändringarne i detta afseende. — Med intagande drag, länade af Nils v. Ilo-ensteln, skildras Gustaf III:s Sully, Elis Schröderheim, och så lär man småningom kärna de flesta af Konungens närmare omgifning; snillen, smekungar och embetsmän, utmärkta antingen genöm kroppens eller själens skönhet. Prins Fredrik Adolf synes oss alltför fördelaktigt skildrady ban må ha varit en älskvärd privatman, nen till regent hade han varit alltför svag. — Den rättst i Götha Hofrätt, Gustaf ill anställde vill förf., af litt bes gripliga skål, hafva ansedd, som ganska oråätt vis och full af väld; allmänheten ansåg den dock ganska helso-am, och mången tror att en dylik här och der, nu för tiden ej heller skulle verka ohelso-amt. Bland annat lär man då, som nu, hafva haft skäl att klaga öfver domstolarnes långsamhet, och da Gustaf III, vid uppgången till sessionssalen i Görha Hofrätt, såg några gamla träbilder stå i förstugan, skall Han hafva frågat en af sin omgifning: hrad det skulle heta? Då denne svarat: Det är några gamla Göther; som vänta på utslag. — Den beryktade Muncks hastiga upphöjelse omtalas temligen utförligt; men något vidare tillgörande för dynastiens förvissande, än en åvägabragt försoning mellan Konungen och Drottningen, vill förtattaren ej medgifva, ehuru man då och nu tror ett vida innerligare förhållande mellan Muncken och Drottniugen, på Gustafs anstiftan, hafva egt rum. och hvurom man i Götheborg trodde sig ega kanske större visshet än på månget annat ställe, genom Biskop Wingård, som säges hafva varit ganska verkaam vid detta tillfälle: Den formliga akriftliga erkännelsen af anförvandter och råd talar snarate för än emot denna mening; ty den ära man har svart på hvitt i fickan, plär vanligen ej vara mycket värd. Muncken dröjde ej att sjelf blifva beakyddare, så snart han fann sig ega högre beskydd: Blatd annat lofvade han; ehuru blott hörande till stallet; första lediga tjenst i någon af Hofrätterne åt sedermera vicepresideuten Ehrenheim, hvarvid beskyddaren strålade af nåd; och den beskyddade var alldeles förblustad att finna spannpiskan ha så mycken likhet med en spira? Derrid gör fört. den mycket riktiga reflektion, att det icke blef sista gången lyckans gudomlighet dyrkades i Sverige under belätet af en undergörande spannpiska. Elfte kapitlet börjar ganska sinnrikt med beviset för fem årstider, bonden, som anför detta bevis, borde dock ej vara alldeles så vältalig, för att göra saken ännu naivare. Ur ett bref från den såkallade Curt (förf:s farfar) till Gen. Pechlin kunna vi ej afhålla oss att anföra följande kraftfulla sats: De rörelser; som just nu föregå på andra halfklotet (norra Amerika), bibringar mig det glada hopp och den fasta förtröstan, att förnuftet; friheten och rättvisan en gång till här i verlden skola kräfva ut sin rätt, Roms