Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 december 1840, sida 1

va yttrat sin öfrertygelse därom; — Frågar någon ow råtta betydelsen af den längd, hvartill riksdagen utspinnes, så kan svaret icke blisva annat än vilkorligt: blir någonting uträttadt af allt det vigtiga. som denna gången kommit under Ståndernas -kär-kådan, så bör ingen misstycka, om riksmötet räckte ännu längre; men blifver följden ingen ans nan än den, som flera gånger förr visat sig, eller att riksdagsmännen, som i början voro muntra och ifriga, blifva slutligen uttröttade och ledene och slåppa igenom? åtskilligt; som de förut skulle haf: ra gendrifvit, då är längden en olycka för land och rike, likasom ett fruktlöst onus för de betalande kommittenterna. Jul-litteraturen i Stockholm är tämligen mager i är; den bestar till största delen af Barnböcker Nägra rimmade Almanackor hafva; som vanligt visat sig; men de vända sig så nästan uteslutande omkring det aldra sliskigaste pjaller, att allt gammalt folk finner dem vara en lös mat, vid hvilken de vämjas. För trettie år sedan upträdde en skoia, som i hvarje rad predikade nordisk kraft, nordiskt allvar, och som ändock införde detta äckliga pjäller, hvilket sedermera fortplantat sig, frodigt såsom ett Polygonum Avienlare, under ett ständigt tramp. För öfrigt äro vi komne till samma punkt, där fransmännen voro för ett par decennier sedaneller att omtrycka gammalt. Ilrån Norborgs Postilla, till Gullivers Resor, ja Lasse Maja, utkommer allt i nya, öfversedda och förbättrade uplagor. Sadant beteknar alltid rost-stunder i litteraturen. Svenska Akademien kan icke hjelpa saken; hon är sjelf en röstnings-anstalt; dit numera de heterogenaste figurer samlats, såsom tidningarne herätta om kullarna vid Rhone-stranden under de nu öfverståndna ölrersvämningarna. Dit sammankröpo de mest oförenliga varelser. för att undvika vattnet. Så hafra de aderton uphlöjda platserne i Akademien blifvit besatta ined personer, dem väl ingen, för några år sedan, väntade att få se samlade. Men den allmänna Öfversvärhhingen tränger in på alla; en Atterbom är lika öfversvämmad, som en Enberg, af tidens flod. vatten går öfver deras själ, och de samlas till ömse idig hugavalelse och upmuntran. När en litteratör Åkoinmer till Cathriua-trakten och ämnar sluta, då trängtar han in i akademien, som öpnar sitt moderliga sköte och mottager den trötte. Sedan låta de barnen komma till sig och förmena dem icke en liten gyllene tröst emellahåt. Men litteraturen, nationens andeliga lif och poesi går midt emellan de trötte och barnen och vet lika mycket om dem, som de veta om henne. Härmed vare visst icke sagdt, att Akademien saknar talenter; tvärtom finnas inom heune några af landets högst bildade mån. Men i allmänher och såsom ett helt har hon det skaplynne, här ofvan är antydt: inSstitutionen var från början ämnad — och har nu utbildat sig än skarpare — till en politisk anstalt, der visserligen litteratörer äro välkomna. dock med det oeftergifliga rilkoret, att de Aro väliänkande: men i brist af litteratörer, som sakna deänna egenskap, nöjer man sig med andra, som sicke hafva den. Ingen bör tro, att Atterbom, Grafström etc. någonsin kommit i fråga, i fall icke denna consideration varit den första. Atterbom har i sittinträdestal gjort de aldra besynnerligaste grimacer, för att förklara sitt fordna förhållande till Akademien. Oaktadt alla de krystade loforden år det icke hon, som spelar den brillantaste rolen vid denna förklaring. ———— 7 C(LL BR I. mmärBpB RR oo RR Oh