Från Red. Korrespondent. N Stoctholm, den 18 December. Under det att pull-Bevillnings-frågan ännu upptager Adelns och 3orgar-Ståndets förhandlingar, äro de begge andra tårdens ötverläggningar föga interessanta. Man äljer företrädesvis att undangöra en hop mindre vigtiga Utskotts Utlåtanden öfser återremisser m. m., ör att, sedan Tullfrågan blifvit afgjord, samtidigt yehandla de återstående af någon betydenhet. Prete-Ståndet allena har fattat några beslut, som på det sätt tillvinna sig uppmärksamhet, att de synas bebåda ny obelåtenhet och trassel. Det ena är att Ståndet vägrat godkänna den voterings-proposition Stats-Utskottet föreslagit, ang. förenkling af de indelta räntepersedlarne, samt bestämmandet af medelmarkegång m. m., och att Ståndet således, äfven i detta afseende, söker vidhålla det grundlagsvidriga förfarande, hvarigenom Adeln och Presterne geinensamt sid denna riksdag sökt tillintetgöra National-representationens rättighet, att besluta rörande allt som med Statens reglerande äger sammanhang. Detta försök kan omöjligen lyckas; emedan eftergifvenhet af de andra Ständen, i detta afseende skulle vara att proklamera en godtycklig lagstiftnings-rätt hos ett enda Stånd och att tillintetgöra allt hopp om förbättringar, så snart dessa på minsta sätt kunde fordra nägra uppoffringar eller försakelser af en enda folk-klass. Men det kommer att inveckla afgörandet af frågan 3 emedan grundlags-stiftaren aldrig tänkt sig möjligheten af denna istadighets-politik hos ett ensamt Ständ, då formerna på tydlig Svenska blifvit bestämda. Att det under tiden ökar förbittringen, emot de så verldsligt handlande andliga männen, inses lätt. PresteStåndet har äfven gifvit en ny anledning till obehag åt Bonde-Ståndet, då det icke antagit inbjudningen från nämnde Ständ, ang. Bränvins-afgistens bestämmande, och således hotar att gemensamt med de öfrige, söka kasta en dryg beskattning på jordbruket. Denna sistnåmnde fråga, eller bränvins-bevillningen, nalkas nu sin upplösning. Det kommer, nemligen af förstärkt Stats-Utskott att afgöras, om den närvarande grunden skall bibehållas, på sätt BondeStåndet yrkar, eller om en nära dubbel beskattning skall aläggas bränvins-producenten. Utgången ser rätt trifvelsam ut; men jag har anledning tro, af den sans och den klokhet det förstärkta StatsUtskottets personal hittills ådagalagt i andra delar, att äfven denna angelägenhet kommer att lösas på ett sätt, som förenar den allmänna fördelen med den enskilta. Det är icke tvifvel underkastadt, att allt vacklande i beskattningsprinciper och hushällssystem, medför de bedröfligaste följder för nationens välstånd. Det bidrager i sin mon, att undergräfva den politiska sjelfståndigheten och den moraliska förvärfs-andan hos massan af nationen; ty denna finner sig ständigt utsatt för såväl förvaltnings-godtycket som lagstiftningens. Det synes mig, som borde den gamle Egyptiske Herrskarens närvarande öde blifva en ny väckelse för såväl Regeringar, som lagstiftande och beskattande myndigheter i samhällena, att besinna hvilka följder, all godtycklig ledning af deras angelägenheter medför. Sedan Mehemed Ali, under trettio års tid, genom tvångslagar sökt, för regerings-ändamål, åända till ytterlighet bestämma folkets hela industri; sedan han monopoliserat handeln i sin regerings hand; sedan han afpressat folket öfverdrifna beskattningar för att upprätthålla ett försvarsverk, som måhånda mera afsett skyddet af hans despotiska makt öfver folket, än af hans yttre oberoende af Ottomaniska riket; finner man nu den så kallade kraftfulle och statssluge Stats-Chefen, icke hafva den ringaste nytta af hela sitt system. Man ser honom oförmögen, att i behofvets stund, kunna anlita dessa massor af overksamme krigare, som ban underhållit på bekostnad af folkets välständ; han kan ieke e ång skydda sina befästade kuster. mot några aln ses icke stora land,stignings-expeditioner; hans Här visar ingen lust att försvara ett land, som likväl utsugits för att underhålla densamma; och hans folk beter sig med en likgiltighet för sitt öde, som utvisar hela fåfängligheten af en konstlad Stats-Konstaf en illa förstådd nationalitet och af en oförsigtig tillit till krafter, hvilka icke hemta sitt stöd i folkets anda. Förgätves har han sökt ingifva mod åt sina lejda massor. Han har icke en gång vågat att begagna det medel, som Sultanernas, emot Mahomedanska seder och brak införda förändringar, erbjudit honom, till att 1 Mindre Asien tända sanatismens fackla och ägga Profetens anhängare till ett religions-krig, hvilket hittills varit ett såkert medel att kunna disponera dessa befolkningars krigslystuad. Sedan han i materielt hänseende ån: A. sFOn aat lane :