Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 december 1840, sida 1

mera, blifvit. gjord af Lord P., men samtalsvis hafva Österrikiska och Preussiska Ministrarne gjort Hr G. ouverturer, hvilka angatt Syriens förening på lifstid med Egypten. Hr Thiers har anfört, att dessa Ministrar, och särdeles en af dem, ett ögonblick hallit denna coucession officiell; men lika sannt är, att dessa Diplomater alldrig tulltut bildat denna idee. För öfrigt hade alltid det blifvit gjordt till villkor, då man tänkte sig möjligheten att blifva ense om dessa concessioner, att Frankrike skulle förpligta sig att, om nödigt blefve, tvinga Paschan till antagande af denna öfverenskommelse; och angeläget är att komma ihag, det han (Hr G.) alldrig varit autoriserad att antaga detta villkor, och derföre, när fråga härom varit, intet haft att svara, — Österrikes och Preussens ouverturer hade naturligtvis Frankrike först bort gilla, innan dessa Makter gjorde försök att vinna Lord P. för dem; de skulle då kunnat säga honom: Frågan år dermed slut, och Lord P. skulle fogat sig deretter. Han (Ur G.) har insändt rapport till Hr Thiers under d. 24 Juni. (Slutet är märkväriiigt: Man ill göra mycket, ganska mycket, för att alla 5 Makterna i gemenskap handla, och utan tvängsätgärder. (Stort uppseende.) Med hvarje ögonblick kunna vi försättas i alternativet: Egypten ärftligen och Syrien på lifstid mot afträdande af Heliga Städerna. Candia och Adana, medelst en öfverenskommelse mellan alla 5, — eller Syrien frånryckt Paschan medelst en öfverenskommelse mellan de 4 och medelst tväng.) Herr Guizot uppläste derpå Herr Tniers svar af den 30 Juni, som föreskrifver Ambassadeuren att förnya sin förklaring på de honom gjorda meddelanden. Imellertid gjordes af Österrikiska och Preusiska Ministrarne, äfvensom af några ledamöter af Engelska Cabinettet, försök att astadkomma concessionerna, men det skedde tamt, då Frankrike ej bestämdt törklarat sig; för öfrigt bekanner han (Herr G.) det han icke tror att Lord P. någonsin beviljat Syrien på lifstid, (djup sensation) — kanske på sin höjd något mer af Syrien än tractaten af 15 Juli medgifver. Orsaken är: att Englaud icke ville se Paschan i Bagdad, vid Euphrat; också är den del af Syrien tractaten beviljat honom vald aflägsnad från Euphrat. Herr G. trodde derföre, att England kunnat förmas bevilja paschaliket Tripoli. eller något annat district, jemte paschaliket St. Jean dAcre, hvilka på Euphrat intet inflytande egde. Medan underhandlingarne så stodo, ingick till London underrättelsen, att Mehmed Ali, då han hört Chosrews afsåttning, afsändt Sami Bej till Constantinopel, erbjudit sig att återlemna flottan, och sökt komma till en direct förlikning med Porten. I anledning häraf hade Herr Thiers den 30 Juni tillskrifvit Herr 6. att det vore af vigt att underrättelsen, som direct ingått från Alexandria, icke blefve känd i London, på det Engelsmännen icke måtte kunna förhindra en direct förlikning — samt aft Herr G. borde söka hindra ett beslut sådant han corresponderat om: Egypten ärftligen och Syrien på lifstid. (Rörelse bland församlingen.) Nu uppläste Herr 6. ett bref från honom till Herr Thiers af den 11 Juli, innehållande att Lord P. på någon tid undvikit samtal i Orientaliska frågan; men att Lorden tycktes hysa oförändrade åsigter, men icke hälla ögonblicket lämpligt att handla, samt att han ville vinna tid. (sensation.) Herr Gs tanka var, att om Lorden åsyftade detta, Frankrike bort raskt och med enträgenhet uppträda. — (Herr Thiers afbröt honom med förebråelse att icke hafva sagt detta, och skall, då han sålunda är nödsakad att rättfärdiga sig inför Ambassadeuren, som af honom emottagit befallningar, bevisa med documenter i havd, att Herr 6. ännu den 14 Juli sagt att man hade tid på sig.) — Herr Guizot fortfor med innehallat af sin depeche at den 11. Han inberättar i den, att man i London kände Chosrew Paschas afsättning och Mehmed Alis directa steg hos Sultanen, men icke öfverraskat någon, emedan en depeche af den 16 Juni från Grefve Appony i Paris redan lemnat dessa underrättelser till London, eburu såsom sannolik förmodan blott af hvad som snart komme att ske. Lord P. och de öfriga Ambassadenrerna ansågo saken såsom uppgjord melian Frankrike och Paschan från lång tid tillbaka, och dess framgång som tillintetgörandet af Noten af d. 27 Juli 1839 och af de 5 makternas gemensamma verksamhet — och såsom Frankrikes fullständiga trinmph både i Constantinopel och Alexandria. Nu började I.ord P. plötsligen att blifra verksam och ansåg, då tillika Syriska insurrectionen blef känd, ögonblicket inne att handla, men nägra Ministrar yrkade att först invänta underrättelser från Constantinopel. En crisis hade dermed inträffat, men ingenting var afgjordt. — (Herr Thiers, infallande, förblifver dervid, att alla Ambassadenrens officiella skrifvelser antagit för gifvet, att in