Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 december 1840, sida 1

utan omgifven af en ynklig namnadel; skulle kyrkan icke förlita sig på religions-känslans och bildningens förenade stöd, mera än på ett politiserande Preste-Stand; skulle Borgarsinnet icke uppfatta vigten af att heldre gifva nationens massa stödet af sin medverkan, än att på den böjda ryggen uppbära nägra anspräksdigra och söndrade rangklasser; då — man bör åtminstone hoppas det, — skola väl talrika röster återföra i minnet de en gång medgifna sanningarne; upplifva de en gång gjorda arbetena; och folkets anda skall väl slutligen lyckas att afgöra striden. Jag tror, åtminstone. att om blott Städernas innevånare under tiden kunde inom sig enigt utbilda deras komunal-inrättningar, återföra korporatiousoch skråväsendet till det sanna borgerliga interesset, och på sådant sätt betrygga fäderneslandet om Borgare-Ständets röst vid nästa riksdag, för den stora reformen; då behöfde man ej befara en olycklig utgång. De tvenne Stånd, som utgöra folkets egentliga ombud, kunde åtminstone då, i fall Adeln eller PresteStändet afslar förändringen, med hela kraften af deras samhällsvigt, af Regeringen yrka, att förslaget till National-representationens ombildning underställdes Nenigheternas direkta afgörande, medelst bifall eller förkastande. En regering, som bar aktning för sin pligt emot nationen, kunde icke gärna, i en fråga af denna beskaffenhet vågra en sådan appell till hela folkets opinion: och utgången blef då icke tvifvelaktig. Men — jag lemnar ett ämne, som i alla fall, för att rått bedömas, fordrar att sjelfva det förslag afvagtas, som nu på den antagna grunden kommer att utarbetas. Det säges, att Utskottet ämnar anstränga sig, så att det kommer att blifva en Nyårsgåfva till Rikets Ständer, om ej möjligen en Julklapp. I anledning af den åter upplifvade frågan om betalandet af Cabinetts Cassans skulld, bör jag nämna, att ännu ingenting utvisar att Regeringen vill meddela de upplysningar, utan hvilka icke en gång en pröfning af saken synes kunna af Rikets Ständer företagas. Hvarken huru eller när skulderna tillkommit, eller huru medlen blifvit använda, lärer uppgifvas; och denna förbehållsamhet ökar naturligtvis obenägenheten att upptaga den. Tull-Bevillningen är nu ett af de vigtigaste föremålen för blifvande plena. Det synes, som alltmer den mening blir rådande, att såväl i den frägan, som i Bränvinsbeskattningen och de flesta ekonomiska sakerna, låta förblifva vid hvad det nu är; ätminstone icke göra stora förändringar deruti. Man inser, att för att lyckas med sådana, fordras att Regering och Ständer skola framgå i samma anda; och det är olyckligtvis icke nu fallet. Sverige lider djupt af den oefterrättlighet som fortfarande räder uti allt, hvad at de begge Statsmakternas gemensamma verksamhet beror; och — när skall väl den slutas?