från Collectiv-tractaten af d. 27 Juli 1839, den Amiral Roussin underteknat, såsom man vill påstå utan uppdrag (Hr Villemain, Minister af 12 Maj: Utan specielt uppdrag. Huru dermed må vara, gå har denna tractat gjort uppehåll i underhandlingarne mellan Paschan och Sultanen, och kindrat den förre från att erhålla allt hvad han med rätta kunde fordra; elet vissa är, att sedermera England trott Constantinopel säkert för Ryssar, och derefter för Frankrike ställt de ofördelaktigaste villkor. Hr Guizot efterträdde Hr Sebastiani i London, men då redan stod Frankrike ensamt mot de 4 Makterna. Kammaren gillade denna politik, och egde Cabinettet af d. I Mars att ändra den? Den ville det, men kunde det ej. — Vi hafva följt den af Er och allmänna opmionen gillade politik. — Hr Guizot har bemödat sig, efter Cabinettets uppdrag, att förhindra tractaten af d. 15 JuHi, men alla dess bemödanden voro fruktlösa mot Englands orubbeligt fattade beslut, då Lord Palmerston i alla tider ogerna sett ViceKungen mäktig. och alltid sagt att den enda sunda politiken vore Egyptens inskrånkning. Så snart de 3 stora Continentalmakterna funnit England och Frankrike oense, hafva de slagit sig på Lord )s sida, så att denne känt sig stark nog att vägra hvarje concession. Väl hafva Österrikes och Preussens Ministrar låtit Hr Guizot förstå, att Lorden kanske kunde fårmäs att till Paschan lemna Syrien på lifstid, det de lofvade understödia; men det har icke lyckats dem, och denna proposition, den de förespeglat, har alldrig blifvit verkligt gjord. Sedan Hr Thiers derpå med ett bref från Hr Guizot i London bevisat. huru denne gillade hela hans politik, vederlägger han en annan förebråelse sem blifvit honom gjord: den, att hafva arbetat på en direct förlikning mellan Pa-chan och Sultanen, — den han för öfrigt anser skulle varit den båsta utvägen. Men likafullt har han icke arbetat på den, hvarpå han gifver bevis genom flere depeeher till Hr Pontois, i hvilka han såreskrifver denne att på intet sätt befatta sig med en direct förlikning. Vidare förebrär man honom att genom sin förblindelse hafva gått miste om hvarje uppgörelse; men han kan åberopa Mir Guizots depecher, som sjelf hyst lika sörhoppningaroch som skrifvit. att de Allierade icke vore eniga och att således möjligt kunde blifva att erhålla Syrien ärftligen eller åtminstone på lifstid; dock skref sederinera Hr Gnizot. att Turkiska Gesandtens ankomst till London gifvit nytt lifåt conferencerna, och att man borde åtnöjas med Syrien på lifstid för att ej löpa fara att gå miste om allt. Men hav (Ur Thiers) har trott det vara farligt att afstå från ärftligheten af Syrien innan man egde något löfte af Lord P. att bevilja Syrien på lifstid; derföre skref han till fir G., att icke inlåta sig på något innan man hunnit lära känna Mehmed Alis tankar. och att, om man satte honom itrångmäl, begåra betänketid. Mehmed Ali hade med största tillfredsställelse fått del af denna proposition, och fill Hr Cochelet hade han yttrat att. om han erhölle Syrien på lifstid, skulle han återlemna flottan och underkasta sig. Hr Perrier blef då afsänd till honom, icke för att styrka hans ide att återlemna flottan, men för att göra honom derpå uppmärksam, att om han en gång förbundit sig dertill, han icke kunde åter taga detta steg tillbaka. Detta har man i London uttydt som en afsigt af Frankrike, att åstadkomma en direct förlikning. Hr Thiers sade sig vara öfvertygad, att denna ätgård icke kunnat föranleda till afslutandet af tractaten af d. 15 Juli. Den kunde väcka misstankar i London, men då Hr Guizot, på Cabinettets vägnar, försäkrade, att intet närmande egde rum genom fransk bemedling, måste kan blifva trodd, både på grund af sin caractere och som Cabinettets organ. Men man har sökt eu pretoxt att bryta med Frankrike, och man har handlat utan vår vetskap. Jag anklagar (tillade Hr Thiers) ej Engelska Cabinettet, ej Engesska Folket, — blott en enda man, Lord P.7 — Tractaten af 15 Juli måste så mycket mera såra Frankrike, som det just nyligen med oerhörda ansträngningar tillrättaställt Englands tvistighet med Neapel, hvars Kung hade tagit det fasta beslut, att icke bevilja Englands begäran. Talaren vädjade till enhvars känsla, huruvida Frankrikes uteslutande från tractaten vid en sådan tid icke gör det ännu mera rerolterande. Öfvertygad att om Frankrike gåfve efter denna gång, det skulle nedstiga tran sin rang bland Nationer, har han (Th.), efter långa öfverläggningar med sina Colleger, föreslagit Kronan att uppträda med kraft och värdighet; han har ej sörbisett faran, ej för henne förtegat att föga utsigt var, att nödga 4 stora Makter att genast desavouera tractaten. Att för dess skuld föra krig, dertill var Frankrike icke då beredt, som det nu är. En rustning som blott demonstration hade icke bedragit de klartseende Makterna; rustningarne måste ske med kraft och allvar. Cabinettet föreslog derföre Kungen, att uppsåätta 639.000 man linietrupper och 300,000 man inobilt nationalgarde; medlen äger landet, att i flere år undersiålia dem. Men, emedan han ansåg alla ressourcer otillräckliga. om icke Hufvudstaden vore skyddad, har han föreslagit Kronan dess befästande. — icke, som man beskyllt honom, för att krypa, utan i känslan af sin pligt som medborgare. Ickedessmindre har Kronan afslagit Cabinettets förslager, ehuru skyndsamhet var af nöden. Före Aprileller Maj kunde man icke vara färdig att föra krig. Följaktligen måste Paschan förmås att förena sig med denna politik, och detta är — i trots af allt som säges — den enda förpligtelse vi hafva till honom; ty om han bhegaguat fördelen af den nimbus som omgaf hans armee, innan den blef demoraliserad, och hade han genast passerat Taurus, så skulle han satt Europa i lågor och trungit Frankrike att handla ofördröjI5Lan Man han (Th I hoda 1 FDAUAA. I