CtlUHAECS på 941417: Vid 2 T ant c Dh Löjtnanten Johan Phil 1 N (Å råa f. Når morgonsolen fram på fästet träder Och nattens dimmor fly och töcknet skingras, Och bådar dagens ankomst frisk och klar; Hvad då om ett oväder är för handen? Ett ordspråk säger att den klara morgon Kan snabbt förbytas till en mulen dag: Men när af idel ljus hon är omgikven Och hon om middagen har nätt. sin höjd: Uvarföre skall då hvarje hopp förstöras, Som man om qvällens skönhet gjorde sig? DWeinbergs — i H Å i För dig låg lifvet i sin sanna skönhet, Kärlek och vänskap jemnade din bana, Och barn — och — ungdom voro nu försvunna, Och du med lugn in i din framtid såg. Ifrån de späda ären ren du lärdes Att lättjan den är själens död i lifvet, Och alltid bar du agg till den demonen, Dig egnande åt verksamhet och flit. Med lugn du gick att ödets stormar möta: Du var beredd men fruktade dem icke. — Din tanke handling var, ej endast vilja Och allvar ledde hvarje företag. Du sökte icke höghet, icke ära, Din ära var att gagna, der du kunde, Att icke låta pundet ligga orördt Som den allgode hade dig förlänat. Och var det någons nöd du kunde lindra Då gaf du nöjd ifrån dig sista skärfren, Och var det någons väg du kunde jemna Dess törn du flyttade på egen stig. Frid med ditt stoft! Väl icke marmorstenen Med gyllne runor reses på din graf, Men runor ristade i vänners hjertar Förgå icke så lätt som gyllne runor, Och länge, länge skola vi dig minnas, Det goda, ädla, som du gjort och velat. — Och ni som närmast om hans hjerta voren, Som voren fästade vid denne ädle Med kärlekens och slägtens heliga band! Hör andehsiskningen huru den klingar Ni fipnen orden i er egen själ: Tröst i ert hjerta! Hvarför klagoljud? Stillen er smärta! Jag är ju hos — Gud.