C 7 111 (1. 1 UU: L)I11191 (LII.AIARTIKEL). Alla fyra Standen hatva i dag bifallit Constitutions-Utskottets Memorial med förslag till voteringspropositionangarnde Val-rättens utöfning Ståndvis eller i samfölda valkretsar: och som Bonde-Ståndet vidhalllt sin mening tör det sistnåmnde val-sättet, kommer således denna hufvudfraga att ganska skyndsamt afrgöras genom omröstning i förstärkt Constitutions-Utskott, på sätt jag redan förut omnämnt. Beklagligt är, att så många små passioner medverka, att göra omröstningens resultat osäkert: författare-fafånga, förslags-stöperi, rikedoma-fördomar, skygghet för den så kallade massan af folket, m. fl. biträda i detta fall Ståndsinteres-ena, obscurantismen och envälds principen; och det är på samma sväng beklagligt att se, huru utgången af en sådan stor nationell angelägenhet i värt upplysta tidehvarf kan bero af dylika uselheter, men lifvande och tröstande att finna, hurn, i, trots af alla binder, den stora delen af Svenska solkets egentliga representanter till den grad lösvjort sig från fördomarnes inflytelse, att, oaktadt alla dessa hinder. utgången kan blifra tvrifrelaktig nog. Regeringens beteende i denna sak är lika småaktigt och kortsyut, som i för mycket annat. Man har sett Stats-Tidningen eu lång tid aftrycka en artikel utur frauska tidningar, som för att der motverka eu reform i val-rätten, drifser den samma sattsen, som i alla länder står de aristokratiska intressena till tjenst, dessa må nu vara bördens, maktinflytelsens eller rikedomens, nemligen: att folket iche har någon rätt; att de så kallade upplysta, bildade och förmögne hafva endast anspråk att deltaga i samhållets angelägenheter; att lagstiftningens bästa organism icke beror af de representerade klassernas talrikhet och medel att göra det allmänna behofvet, de allmänna tänkesätten och de allnånna medlen för folkets nytte, gällande: utan att tvärt om, det är de en gång magtoch iuflytel-e-ägande klasserna, som äro borgen för det fördelaktigaste valoch representations-sättet. Det har äfven utspridits i dessa dagar, att på högsta ort en bestämd motvilja finnes för att antaga det samma, enkla, grundrigtiga valsätt, som man likväl sanctionerat i Norge. Hvad sjelfve Rådgifrvarne angår, har man ingenting att vänta, det har redan märktpå discussionerna å Riddarhuset, och gär saledes något godt un igenom, kan iman med skål säga, att det är Sveriges gode genius som ännn vakar öfver folkets framtid. Men det är ej underligt om man ifrån vissa håll på allt sätt motverkar en reform, hvilken snart skulle göra en hop missbruk med nationens kraf ter och medel omöjliga, som nu lemnar förträffliga tillfällen att kasta pa folket bördorna af misstagen, egennyttan och slöseriet inom förvaltningen. Säkert skulle man åtminstone icke få skåda några eådana försök, som det hvilket i Lördags gjordes Riddarhuset, och som af en kraftfull matiopal-representat on alldrig hade kunnat fördragas. Der uppsteg nemligan Stats-Rådet Ihre, för det närvarande tjenstg. Utrikes-Minister, för att i sammanhang med extra Stats-regleringen yrka ett anslag för Minister-kassan, motsvarande det som R. St:r redan i ordinarie Stats-regleringen afslagit. Något tydligare sätt att visa den nuvarande styrelsens benägenhet att betrakta Rikets Ständer endast såsom Skatte-voterings-machiner, låter väl knappt tänka sig, Att Rikets Stånder,sedan de nu en gång beslutat att nedsätta Minister-anslaget, skulle öka det åter, för att godtgöra skullder, hvilka långe blifvit åsamkade utan deras hörande, utan tillkännagitvande af deras tillvarelse och utan antydan af deras orsak, det vore att inför hela folket visa en svaghet och efterlåtenhet, som skulle snart sagdt kasta en skugga på hvarje ombud vid 1840 års riksdag. Då man betänker, att denna Kabinetts-kassans skuld på ett olagligt sätt tillkommit under tvenne personers utöfning af utrikes-minister-kallet, Grefvarne Engeström och Wetterstedt, hvilka begge, enligt hvad kändt är, i sina hus upplefde mångfaldigt mera ån sina lagliga inkomster af Staten; att de det oaktadt lemnat högst betydlig förmögenhet efter sig; att Grefve Wetterstedt, atminstone enligt hvad bekandt år i fråga om en del af skullden, personligen aceepterat betalningsskyldigheten för densamma; samt att Friherre Stjerneld, en slägtinge till Wetterstedtska arfvingarne, således alldrig behöft genom sin å embetets vägnar sjorda förnyelse af accepten, utsätta Staten för en betalningsskyldighet, hvilken tillkom det rika sterbhuset, och först då af detta kunde yrkas, deråst visas kan, att medlen verkligen kommit Staten tillgodo, samt lagenligt, såsom en dess skulld borde erkännas; då — måste man förundra sig, att StatsRådets ledamöter våga ställa sig fram med ett dylikt försök, att gäcka nationens rättskänsla och dess representanters en gång fattade beslut. Skulle sådana försök kunna aflöpa, utan att medföra en moralisk död åt den ministåre som vågar dem, då finnes icke mera ringaste säkerhet för att icke hvarje högt Embete. som har en ansvarsfull kassavård under sin förvaltning, kan erbjuda sin innehafvare att lefva och frossa på Statens tillgångar, dölja sina olagliga penningtransactioner för Stateas råkning, la:ta sin efterträdare arrangera så. att balancerna icke komma i dagen, förr än hans förmögenhet är delad mellan arfvingarne, samt uppehålla saken så länge, att slutligen ingen finnes att hålla sig till, och folket måste med sina skattemedel ersätta de, möjligen godtrogne, men kanhända ock, i den förrädiska planeu väl initierade långifvarne. Också anser jag vål ej utgången innom Rikets Ständer oviss; men man måste beklaga, att äfven det anseende Hr Ihre förskaffat sig och törtienaf. för hang