Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 november 1840, sida 1

det är att vara menniska med förnuft och fri vilja samt lära sig rått använda dessa gudomliga företräden. Hur skulle detta ske bättre, än 4:o geuom sörnuftsenlig religionsundervisning, eller så att de riktigt lära sig fatta religionens sannirgar med alla dess välgörande verkningar till själens förädling, till inseendet och uppfyllandet af pligterna mot Gud, medmenniskor och sig sjelfva; att de, med ett ord, lära sig begagna sin själs öga, förständet, i nppenbarelsens ljus, samt att böja sin vilja att gå den väg detta anvisar. Men äfven på handaslöjder bör behörig uppmärksamhet användas, så att de ske med ordning och flit. Till detta ändam-al bör man först och främst välja sådana arbeten, som kunna vara passande för särskilda åldrar, anlag och kön med afseende på den förmåga som bör uppöfvas, hos gossar för arbeten som fordra mera styrka, hos flickor för husliga göromål. För det andra böra de ämnen de erhålla att förarbeta alltid vara goda, så att de se, att de genom sitt arbete ätven frambringa en god vara och ej nedslås derigenom, att de, med all ansträngning ändå endast frambringa dalighet. Hvad för öfrigt på hvarje särskildt ställe bör vidgöras åligger en insigtsfull fattig-ääller skol-direktion att bestämma, om den vill upptylla sitt oafvisliga mål, att för statens och medmenniskors väl befordra arbet-håg och arbetsdnglighet. Man bör ej tro det vara omöjligt. Hvad vii detta hänseende anse önskligt. vilja vi utan förbehåll framställa. Skol-eller fattigdirektionerna borde dels sins emellan, dels genom tillkallande af sakkurniga personerdana en arbeiskommi-sion i förening med skoldirektionen. Denna borde noggrannt känna hvarje i dess territorium skolpligtigt barn. dess föräldrars eller mål-mäns viikor och karakter, och hafva uppsigt ej allenast öfver skolgången och arbetet, utan så vidt möjligt äfven öfver uppfostran. Första vilkoret blir naturligtvis att ändamålsenliga skoior öfverallt inrättas, och presten, som i alla fall bör känna sina församlingshor, som en fader siöa barn. måste naturligtvis utgöra en hufvudperson i nämde direktion och kommission, om han ej är alldeles ovärdig att ens vara prest. De barn nu, hvilkas föräldrar. eller malsmän, efter inhemtade illtörlitliga upplysningar, befunnes i den grad daliga, att barnens seder och välfärd vore blottställda. horde inackorderas hos andra. Vi neka ej. att det skulle bli ett storartadt och mödosamt arbete, men såkert ej omöjligt. Underrättelser skulle säkert ej fattas. på en tid, då barndomen väcker allmänt deltagande. Det gäller att begagna detta deltagande till möjligaste bästa ändamål. Dessutom borde nämde Kommission sätta sig i närmaste förbindelse med alla i dess grannskap varande arbetsoch indu triinrättningar, och söka att få barnen använda dervid. almogens barn dock endast. om de ej på annat sätt kunde användas; men fattigskolornas deremot, så vidt möjligt, alltid, dock under kommissionens speciella tillsyn, och det på sådana vilkor, att barnen finge arbeta halfva dagen och njuta skolundervisning den andra halfra dagen, hvilken undervisningstid, som då kunde blifva 24 å 30 timmar i veckan, vi anse tillräcklig till förrärfrandet af nödiga kunskaper och skicklighet i handaslöjder. På andra vilkor borde inga barn få antagas vid fabrikerna; ty eljest förstöras de genom det ansträngda arbetet i en qvaf lokal, både till kropp och själ, hvarpå Eifgland ger oss ett afskräckande exempel. Skulle det deremot vara mera passande för den som ger arbetet, att barnen arbetade hela dagen, så kunde de indelas i två afdelningar, hvaraf den ena arbetade på förmiddagen, den andra på eftermiddagen eller skiftevis hvarannan dag. Kunskaper äro nödvändiga; men arbetsvana och öfning ej mindre. Industrien bör gratis lära barnen att arbeta ändamalsenligt, ja, t. o. m. betala dem nagot. Detsamma borde gälla om fattigväsendets arbetsmedlemmar, hvilket på vissa ställen redan visat sig mycket välgörande. Men ett riktigt organiserande af en arbetsanstalt är ingen lätt sak. Dircktionen eller Kommissionen måste till detta ändamål göra sig noga underrättad om hvarje behöfvandes ställning, förmåga och karakter, samt om den arbetstillgång, som kan finnas, så att den alltid hade något passande arbete att erbjuda, på det den som ville arbeta aldrig anmälde sig förgäfves. tläraf synes att vi ej anse det arbete fattigvården för egen räkning kan lemna , för tillräckligt , samt att den blott i högsta nödfall bör befatta sig dermed. Vi tro. att om man blott riktigt bemödar sig derför, man skall kunna använda fattigvärdens arbetsstyrka i allmänna industrien. Den skall säkert heldre se denna styrka använd för är emot sig. Vi se ju fästningsfängar begagnas i åtskilliga yrken, hvarför skulle ej fattiga likaledes kunna duga dertill? Skulle deremot mot vår förmodan, oöfverstigliga binder i detta afseende möta. eller åtminstone ej alltid arbete gifvas för alla barn — . 1