JIMNLUUMUEICII. I115IIAITIIOUAURNRPEIL CHE 1110 sendet, stark eller svag i utrikes politiken. välvillig eller afvog mot folkbildningen, den stora lagreformen ete. Dessa höjelser och föresatser vill folket se afspeglade uti de statsmän, som Konungen inkallar i sitt råd, hvilket med andra ord vill säga, att desse män skola vara verkliga män, som vetam hvad de vilja, och som icke i hvarje ögonblick låta vika sig af omständigheterna; att de skola vara-eniga ogh icke tilltäliga saummantöselser af heterogena Fizkterer, öfrertygel-er och cahaciteter; att det ttaga sina embeten endast efter att vara ense sinsemellan och med Konungen om den politik, som i hufvudsaken kommer att följas. Men-märi ligger just den svära haken. Häåldre nt eå in på detta, skulle man, därom är jag öfrertygad, underskrifva norska konstitutionen, stora flottans slopning och alla de ohyggligheter, som Minerva förklarar omöjliga I bvarje enstaka ätgård, ehuru förfärlig den må utskrikas, skall man hundrade ganger håldre lata pruta med sig, än i den principen, att styrelsen bestar af ingen ting anpat än enstaka åtgärder, som vidtagas efter omständigheterna och ögonblickets ingisvelser. Denna omständighetsoch ögonblicks-styrelse kallas allena-styrelse och utgör sängkammar-radgilveriets lifsprineip och enda möjlighet; utan dem vore favoritväsendet dödt, och Excellentissimus (eller Rererendissimus) kunde ej vidare hoppas att i sina törmak se alla sorters sökande: militären så väl som tullnären, presten så väl som postmästaren, den om prohibition tiggande fabrikanten så väl som den om speciella licenser tiggande köpmannen. Preventionerne både mot personer och trosbekännelser hafva redan till en viss grad gilvit med sig. Man anser t. ex. ej vidare såsom en hädelse att tänka sig vanbördige beklådande rikets högsta värdigheter; Urr Callerholm, Isberg och kanske ännu någon mera ofrålse hafva på allvar fått anbud af Justitieministers-embetet: och jag är öfvertygad, att äfven en icke alldeles renhårig politisk trosbekännelse ej vidare utgör ett oöfvervinneligt binder. Det påstås till och med, eharu besynnerligt det låter, att icke ens en af allmänna tänkesättet upburen man skulle vara platt omöjlig. Men — enskildheter, de aldra mest enstaka enskildheter måste det vara! Ingen kombination! intet sammanhang! ingen manifestation at öfvertygelse och vilja! tramför allt icke af en öfvertygele och vilja! Enstaka notabiliteter, utmärkta mån, så mycket man behagar! dylikt ger glans omkring throuco. Till och med folkets tnän, så mycket bättre. i fall de kunna fås! dylikt duger till itlnsioner. Men — intet tambour-upror?, -Åsom Frontin säger! Notabiliteterne. de må vara hvilka de behaga, få vändligen gärna finnas till uplysningarmeddelande hvar för sig, och till styrelsens illustrerande: men plan, sammanhållning. enbet. det helas gang och karakter få icke hvila på något annat än en 77årig monarks minne och kombinationsförmåga och lyune. Spelet bakom thronen och extra protocolTom vore ju annars omöjligt, bvilket vore en dråpelig stor skada, såsom Gustaf I sbref. frärnvida Grefre Posse förstod eller icke förstod allt detta, kan jag icke säga: men jag tror, att han brände sig hufvudsakligen på den illusionen, att efterät kunde göras, hvad som icke var gjordt förut. Frill. Nordenfalk synes vara försigtigare och önska några bestämda medgifranden, både i afseende på saker och personer: han lärer icke nöja sig, äfven om han finge det löftet, att det där komma vi nog öfverens om, blott Ni inträdt.? — Detta allt föranleder mig till den orubbliga Öfvertygelse. att, ehvad än tidningarne må beråtta, blifver dock Frih. N. omöjlig, så vida han blifver oböjlig; och därtill finnes all probabilitet. Och icke blott han, utan bvar och en annan, som vågar hysa ett nphöjdare begrepp om rådgifvare-kallet och landets bellof, blifver omöjlig. Det är ett ömkligt snack om Ständernas nidskhet och dylikt, säsom orsak till omöjligheten att få ministrar; denna orsak ligger på helt annat håll, och Hrr Posse och Stjerneld hafva genom apostillen till sina afskedsansökningar icke blott förstört den sympathi, de möjligen förvärfvat genom sjelfva ansökningarna, utan ock gjort Kamarillan det kraftigaste handtag, som för tillfället kunde göras. Det var imedlertid blott i det förra, de riktigt lyckades; handtaget blef dåremot temligen overksamt, ty allmänheten är numera för klok, för att bita på så grofva krokar. — Huru hårdsmälta reformer åro för vissa, annars dugtiga magar, synes af Minerva, som klagar öfver en af dem förorsakad indigestion. yttrande sig i ett sorl, når bon lägger sig om aftonen och stiger up om morgonen. Något ovanligare är, att verkan skall vara enahanda, då hon sätter sig till matbordet och till spelbordet. Förklaringen torde dock ligga däruti, att paroxysmen påkommer, så ofta hon underkastar sig någon ansträngning, och att detta sker endast vid ofvan upräknade lifsfunktioner, som synas vara de enda, åtminstone de vigtigaste, hon känner. — Inom Borgareståndet talas åter om ett motstycke till det Morsingska upträdet. Nu lärer dock icke vara fråga om sjelfmord, blott om en liten Justresa usomlands. Ledamoten, som i Augusti skall hafva erhållit permission på tre veckor, har icke återkommit, utan skall hafva varit sedd i Hamburg. Någon ting visst känner man icke om saken; och utan nagot dylikt bör man icke utsätta namn. D2p at har I dam varit val till ledamöter — 2 — AS U.