Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 september 1840, sida 2

Mt ingen skall kupa 10 A aenna UKa enkla och klara, som sanna sats, cCCH dermed är också gifvet, att hvarje individu vid mognade är, för öfrigt ej ovärdig allmänt förtroende, genom deltagande i val, bör få sörja så väl för sitt enskilda, som för det allmänna intresset. Det är just statskonstens problem att förena dessa, endast skenbart, olika ämnen; ty då kan man vara öfvertygad, att hvar och en med sann ifver omfattar det hela. Nagra undantag från inblandningen i offentliga politiska angelägenheter gör Herr Ceyer imellertid; men de falla sig så naturliga, alt ingen bör finna dem obilliga. ehuru ingen regel, så väl här, som annorstädes, bör få gålla utan förbehåll. Han anser nåmfigen alla, som egentligen befatta sig med mensklighetens uppfostran d. ä. lärda, lärare och framför allt qvinnan ej böra vara uteslutna 3 men befriade från att blanda sig i politiska strider, och måhända skulle detta äfven draga dem alltför mycket sran deras egentliga mat: den tysta beredningen af de välsignelserika frukter hvyarafsamhället ecmensamt far njuta. Dock hvarför skulle det ej äfven blaud dessa mensklighetens fosterföräldrar sinnas sadana, som äro lika praktiska. som theoretiska, och således i hvorje hänseende knnna tjena till ledare och förebilder för sina medmenniskor, nnder vandringen genom träldomens öcken — för trål anse vi änun alla. som ej befriat sig från beroendet af egna eller andras passioner eller nycker eller lördomar — till frihetens förlofvade land, såsom miolnoch eld-stoden för Isracliterna under deras vandring fan Egypten, eller såsom eu farns, hvilken ledande lyser fran tidens stormande haf, genom de politiska ränkornas skär, i den säkra hamnen, eller såsom ledstjeruan till Betlehem, hvilken törde de efter sanningen sökande just till den famn, som innefattar den sannaste frihet, den som uppkommer af menniskokärlek. För en sådan man anse vi t. o. m. Herr Uener sjelf. Beklagligt vore det, om sådane män, eller sägom t. o. m. qvinnor; ty historien lider ej heller brist på sadane. uteslötes från hehandlingen af nationens, om vi så fa såga, deras fosterbarns angelägenheter. Difinitioven, att de böra vara befriade tran denna möda. ej utestulna från denna rättighet. nna vi derför ganska riktig och dervid bör det saledes äfven förblifvas det bör saledes få bero på dem sjeltva att blifva befriade deriträn eler ej. Således bibebälla de a . alla str alla sina rättigheter, ntan att åläggas nagon betnagande skyldighet. Sa till vida äro vi således eniga med Herr Cener. IInen imellertid denna idee skall kunna lata praktisera sis i verkligheten, blir en anvan fraga. som tid och ntrymme cj tillater oss att hår utveckla: nog af, grundtanken är riktig, och då blir det väl heller ingen omöjlighet, att utbuna medel till dess riktisa användande. — I en sak afvika vi dock kufvudeakligen fån Herr Geyer, nänsligen det, kanske endast skenbart, alltiör stora aiseende, han synes fästa på börden. Det är just detta. som urartadt till den menligaste af alla ständsskillnader, den som gör att vissa tro sig personligen upphöjda ötver alla och allt, ja t. o. m. öfver beholvet af den allmännaste bildning, endast genom förtädrens förtjenster eller måhäuda ett al blott nad eller nyck tillkommet pergament. Hvad är det dock i det hiela? Ville man närmare undersöka dessa grunder, så skulle man måhända ofta finna, att de etterkommande snarare borde blygas än brösta sig derötveroch förntsått, att också en stor fader med skäl blifvit utmårkt framför sina medborgare, derför, att han sjelf utmärkt sig genom förtjeuster: huru ofta uraria 0j dessa hos barnen på det förlär!igaste sött. Nej Tegnar har rätt. då han stger: YS ch af fädrens ära, enhvar har dock blott sin. och Hjelle ren i den lika qvicka som satiriskt sanna DumUUÄUniaden: Ger det heter: Vatt den förtjenst en mensha har, är incen an än den han eger? U närker man sig genom dygder, så ger man sig sjelf sitt ädltlSDref. oci får det ovillkorligt af nationen: alia andra utmärkel-er äro af intet värde. Denna tanke har Gener ocksa förut sjelf uttalt, då han sade. att hädanefter endast förtjenstens aristokrati? Lunde göra sig gåällanade, och måhända hafva vi här missförstatt honom: men som hans räsannemener syntes syfta at bildandet af ett slags åfrerhns, ville vi ej underlata att på förhand reservera oss. Tredje frågans hesvarandekall väl nårmateentseckla hans mening i detta hånscende. Vi medee gerna, alt en förstjenstsul far är al mvcket nfivtande på sina barns både utveckling och öde. på derås anseende inom samhället 0. 8. v. samt att det är skönt att känna sig härstamma från ärosulla anor och äfven bör uppmana att sjelf sträfva efter att likna dom: och om adel-kapet verkligen hade ett satlant inAviande. skulle det vara en välgerning för nationen, men som detta så sällan är fallet. är bättre att alla medtödda företrädesrättigheter de jure försvinna. nro de verkligen förhanden, göra de sig nog med tiden de facto eålande. Skola valen vara fria, höra selfskrifna representanter ej heller kunna komma i fräga. lika litet. söm någon sjelfskrifven öfverhusrättighet hos dem, som väljas. Dock allt detta utvecklas väl närmare i följande häften. Vi vilja derför suspendera vårt omdöme deröfver GH dess. Vara egna asigter deröfver hafsa vi redan längesedan och ofta uttalt; så. att de egentligen ej vidare behöfva npprepas. Första häftet af Herr Geyers innehallsrika afhandling omfattar ännn mycket af högsta intresse. Det ena ntrvecklar sig så ur det andra. att det måste läsas i sitt sammanhang för att rått uppfattas. 2 Vi afhålla oss derför från alla vidare utdrag deraf, och uppmana blott till dess läsning, som vi också förmoda ingen med minsta intresse för fådernesians dets säl lår underlåta. Det andra häftet innehåller endast en historik af vår representations utveckling; men som är lika rikhaltig. som intressant. Man ser deraf tvdligt. att vär fyrdelta representation är lika 9 sn rt oo E1 2 och 12