Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 september 1840, sida 2

Det Danska Theatersällskapet gaf i går sin andra representation för en just icke talrik publik. Den första pjesen Valrie, som underligt nog kallas Komedi, hade icke något komiskt uti sig; det var ett sentimentalt, något långtrådigt stycke, dock med vissa glanspunkter, såsom man ofta finner hos Seribe. Valeries rol, liksom Den nnge Öfrerstens, hvilken vi här, flera gånger sett, men under namn af den nye Öfversten. gafs af Fru Werligh på ett så utmärkt sått, som man kan vänta af den, hvilken säges vara den enda Danska Skådespelerska, som kan täfla med Fru Heiberg.? Tider tillåter oss ej att ingå i någon detaljerad recension, hvilket ock ligger utom gränsen för denna Tidning; dock beklaga vi med flera, att vi i går ej hade nöjet se Direktör Werligh sjelf upptråda, liksom vi med dem önska, att före Sällskapets afresa få ån en gång njuta af — Emilies Hjertklappning. Såsom ett bevis på den hyllning Fru Werligh erhöll af Student-corpsen i Lund, at hvilken 300 en dag begåfvo sig till Malmö, för att njuta af hennes talent, och på den enthusiasm, hvartill hon hånfört publiken i Skånska städerna, torde följande Versar ur Landskrona Tidning förtjena att reproduceras. — Till Fru Werligh. I begynnelsen skaptes naturn, en underskön qvinna, ungdom och glädje och lif och kraft utgjorde dess väsen, ömlietsfull smög hon i allt.— gaf doft och fägring ät rosen, brann i solen som eld, och som kärlek i menniskobröstet 3 men ej nog att hon älskade allt, hon ville som qvinna äfven bli älskad igen, — nu framstod en älskare Konsten; men ack! hur sällan förstod han att vinna den dyrkades hjerta; stundom framkom han platt, studerad och utfigurerad, stundom kall som en sten och stundom excentriskt förvildad; likväl ibland ett tempel han fann, der han råkte Gudinnan och förstod henne rätt; — Du bar nu tillredt ett altar der de dagligen offra, och fira beständigt sitt bröllop; — nu de äro ej två, men blott en, ty du dem förenat. hvilken ville ej följa det paret sin lesnad igenom? höra på Rataplans trumma och gråta med olycklig Clara, spela sin topp med Pariserpojken och skratta med Trine, höra ett nej till Klockaren i Grenå, men sjelf vara Hammar, sitta i Fru de, Lignys salong, och strida som lejon uti den unga Öfverstens led, och svärja hans fana: dock den fana Du för, den svärja ju alla så gerna ty dig Smaken den skänkt, och Behagen på duken brodderat orden Konst och Natur, — de båda hos dig åro ett.