Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 augusti 1840, sida 1

den skada det onaturliga tvånget förorsakat; rörel. sen skall ånyo lifras. industrien vakna, sporrad a täflan, hvar och en, som endast vill arbeta, skall hafva sin utkomst, och allmänheten blifva väl betjent. Fortfar deremot förtrycket, skall den tillbakaböjda fjädern, tärd af århundradens rost slutligen fullkomligt brista, och spänstigheten i menniskoanden, förslappad och döende, ja död, ej mera kunna återställas, och samhällena alltmera, utan motstånd nedsjunkande i den krassa materialismen och dess usla stråtvanden och njutningar, gå sin tillintetgörelse, sin förmultning till möte, — Till dylika, samslällstryckande lagar räkna vi alla slags privilegier och prohjhitioner; framför allt obilliga. förvänaa tull-lagar. Ålven det hör till samhällets rättigheter, att erhälla sina hehof sa goda som möjligt, och för bäst möjliga pris, hvilket endast kan ega rum, då täflan producenterna emellan, ej allenast inskränker sig inom en stad, ett land, utan utsträcker sig öfver hela jorden; den är sannerligen ej för stor dertill. — Man fruktar att denna tåflan helt och hället skulle kunna qväfva den ännu späda inhemska konstflitev; men lemna den fria tyglar , och vi åro ölvertygade, att den snart skall visa sig tillräcklig och tillfredsställande så väl för producenten, som för konsumenten. — Visserligen bör en sådan frigifning ske med omtanka och försigtighet; men vi hafva, så synes oss, uu haft tillräcklig tid att bereda oss derpå. Gerna må dock s om det så mäste vara, ännu ett decennium försvinna i dessa förberedelser , endast vi hafva utsigt att närma oss till malet. Att en brytning i alla fall skadl uppstå är dock naturligt, att ett slags öfversväming sball inträffa, som mahända för en tid skenbart föisämrar sakernas ställning är att förutse; dock den kall blifva som Nilens, fruktgifvarde, de odugliga part klarne, uträxterna på industriens träd, ogräset, vinglarne, lycksökarne. skola sjunka till botten, och tjena att göra den goda Jorden, de friska växterna så mycket mera fruktgifvande. Med ett ord, vi kro öfvertygade att det säkraste medlet till samhällets reorganisation, till lasters utrotande, till fängelsebefolkningens glesning, till sann fosterlandskärlek, till alla samhäll-dygders lifvande, år verklig Nåöringsfrihet, sådan vi här antydt den. mot en afvift tillräcklig till statens bestånd. och att de stater , som först tillegna sig välgerningarne af en sädan frihet skola också först få njuta frukterna deraf. Således hvarför vänta på andras exempel? ) ? Urarför alltid komma efter? Hvarför ej en gång gå förut? Hvarför ej lära så väl af andras missöden att akta sig derför , som af andras lycka. att äfven sträfva derefter. Betfral toni Spanien, Portugal, Italien och jemförom dermed Nordamerika och Norge under den ännu korta frihetstiden, och sågen sedan om något trifrel kan nppsta om dess välgörande, välsignelserika inflytande. — Den yttre friheten gör dock visserligen ej allt; den inre. själens, andans frihet, den enda varaktiga, eviga, och som åfven är den enda, hvilken kan skänka varaktighet åt den yttre, år utan fraga det hufvudsokligaste: ty utan denna blir wan snart trål under den värsta af alla tyranner: sina egna begär. Derför bör visserligen god uppfostran, sann religiositet läggas till grund för allt: men såsom hos menniskan kroppens utveckling ej får försummas för själens skuld. ja, begge delarne ej kunna erhålla tillbörlig utveckling, ntan att det sörges för den ena så väl som för den andra. så bör yttre frihet gå i bredd med inre odling, endast så kan det allmänna. så väl som det enskilda sannt förkofras. All annan utveckling är ensidig och bevisar ingenting för en frisk kärna, huru lysande ytan också för någon tid må vara: snart inträder förslappningen efter den onaturliga öfrverspänningen och slutligen dvala, kanske död. Dessa satser synas oss så klara, så enkla att de måste ligga för en dag för det vanligaste sunda förnuft, och det göra de såkert också; endast fördomen och egennyttan kan motarbeta dem, och det t. o. m. blott en ganska ensidig. inskränkt, ja, blind egennytta; ty betraktade den saken rått, skulle den lätt Inse, att såsom det allmänna endast kan må väl i dev mån den enskilde gör det, så kan den enskilde också endast känna trefnad i mån af det allmännas välstånd. Så skall man alltid se, att det endast behöfs verkligen klart förstånd för att göra det rätta, det bästa, hvilket jemväl är vaturligt, då det högsta Förstand, tillika är den högsta Rättvisa, den högsta (30dhet. — Vi äro öfrertygade att många nog al nu församlade representanter äfvenledeinse dets fa. för att våga hoppas på framgång för de vackra förslagen för nåringsfrihet och billigare tullförfattningar. Matte detta äfven vara och blifva fallet på högre ort, måtte viljan svara mot insigten, så äro vi nöjda! Fruktansvärdt är dock att ej så blifver, om ryktet besannas att hemmansegande standspersoners uförlifvande med bondståndet ej sanktioneras. vill nan då aldrig göra ett steg framåt på reformernahana, på den väg, som ändå slutligen måste vandras, ill det mål sam ZnRdå sn Am -