Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 augusti 1840, sida 1

ASAA iiiiiiiiiiii ERE i Beirut råkat i missämja med Egyptiska aucetoriteterna, som trodde sig finna att han gynnade insurrectionen. — Ibrahim Pascha har genom en ferman förmanat Syrierna att nnderkasta sig, och lofvar deri, betydelsefullt nog, att Regeringen ej ämnar uttaga recruter hrarken i Syrien eller i Bergstrakterna. Sedan vi meddelat och fortfara att meddela de arfiklar som hafva sitt upphof i de 2 hufvudstäderna London och Paris, böra vi likaledes göra våra läsare bekanta med Wienska äsigterna. Dessa ådagaläggas i en artikel från Donau den 27 Juli. Frankrikes ensidiga aflägsnande dlåter den förstå) torde föranleda lill ett störande af allmänna freden. Detta är icke vår tanka. Londonska tractaten var intet förhastande. Två stora Makter som följa en fredlig politik deltogo nämligen deri, och säkert hafva de ej förbisett att, om Frankrike vill, för hvad pris som helst, upprätthåller sin client Mehmed Ali i dess usurperade besittning, detta, snarare än genom en flotta, står att vinna medelst militairiskt kraftanvändande vid Rhen. I detta fall skulle dessa Makter således frän första stunden beredt sig på atgärder beräknade att motstå en dylik demonstration; men till i dag har om allt sådant icke fräga uppstätt. Förmodligen bar således vid Londonska förhandlingarne man underteknat blott med vissa förbehåll. eller har man erhällit på annat sätt försäkringar om fredens bibehällande. NMan talar (säger artikeln) om ett förtroligt meddelande eller förklaring, som redan för flere månader sedan utgatt till de samma Cabinetterna. och hvari noggrant gränsl nien utstakas inom hvilken Frankrike skulle stanna, i händelse det kommer till en factisk intervention i Turkisk-Egyptiska sakerna. Men om tillika man förutser möjligheten af ett fredsbrott, så kan man vå hoppas, att samma Cabinett, som vördas såsom skyddsvakten för allmänna freden. fäster sitt bifall till Lon: donska öfverenskommelsen vid villkor som ligga inom nämmnde gräns. — — Artikeln är icke otydlig. blott tvetydig. Fragas: om det förfroliga meddelandet! tilläfventyrs utgå t från Ludvig Philipps privata Cabinett. ty när de öfriga Nlakterna emottagit det, såsom artikelu förmäler. hvem skulle annat än Iandvig Philipp kunnat göra det? Och är det hans privata politik som talat. så mäste dem talat annorlunda än Franska Cabinettet. som egentligen för Fravrkrikes talan. — Man kan från vissa håll vänta allt! Imellertid bar Syriens insurrection oförmodadt fagit slut, enl. underrättelser som både till Paris och till London ingått, sedan Mehmed Ali den 22 Juli redan genom ett circulaire notificerat denna utgång åt Consulerna i Alexandria. Hans och hans beskyddare, Frankrikes ställning har derigenom vunnit omätligt, och denna omständighet lär icke blifva utan verkan på Europäiska Cabinetternas vidare steg. I Constantinopel har imellertid der öfverenskommelse träffats. att om Mehmed Ali genom vapnens makt skall återföras till lydnad, Porten skall mot Ezypten förlllifva i en rent defensiv ställning. Detta beslut har blifvit fattadt i en af de Conferencer. hvilka, såsom bihang till de Londonska, hafva börjat i Constantinopel, men i hvilka Franska Ombudet Pontois undandragit sig att deltaga. En högst märkvärdig artikel från Paris i Rerue des deux Mondes (man förmodar författad af Herr Thiers) utreder på det mest upplysande sätt hela Orientaliska ställningen och Frankrikes deraf härflytande politik. Vidlyftigheten gör omöjligt att annorlunda meddela den än genom anförande af de förnämsta satserna den innehåller. Genom formaliteter har det (säger författaren) lyckats Frankrike att i 5 månader fördröja den nu slutna Londonska tractaten. Omöjligt kunde Frankrike ingå på förslaget: att reducera Mehmed Ali till mindre än hvad han egde före slaget vid Nisib. der han seorade. Allmänna rösten i Frankrike och hvarje förnuftig menniska skulle ogillat ett sådant förfarande, Att förklara sig för Mehmed Ali var att utsätta sig att förlora Englands vänskap. I alternativet af ovärdig svaghet och brytning med England. maste man välja det sednare: och detta har skett, sedan ett ögonblick hopp varit att vinna England för Franska åsigterna. Utan att visa sig benäget att tilltrotsa någon viss plan företrådet, och med uppsätlig skousamhet för hvarje egenkärlek som kunde vara med i spelet, har Frankrike inskränkt sig att lägga i dagen olägenheterna af den plan som föreslagits i London, och har, med all moderation, låtit förstå att Frankrike ovillkorligt skulle sätta sig emot detta eller hvarje liknande resultat. Frankrike tilltalade alla Cabinett sålunda: Hvad viljen J företaga i Orienten. Jviljen att Vice Konungen skall herrska öfver ett mindre område ån det han egde före slaget vid Nisib. det han vann, och hvartill han ej var den utmanande. Honom viljen J frånrycka provincer dem ban förstär att Organisera. för att återlemnas till Sultanen, som vill använda frukilöst sina sista krafter på deras bevarande. I öken svagheten och jäsningen i Ottomanniska Riket. ty J försvagen den Vasall som kan rädda det. År Paschan åter tillfredsstålld. blir han sin Öfverherres gagneligaste undersåte, om icke af dygd, så åtminstone af handgripligt intresse; ty han kommer att vilja försvara ej blott Egypten utan ock Constantinopel mot en och hvar. Om man önskar Turkiets väl upprigtigt, måste man derföre försona det med Paschan. utan att uppoffra den sednare. Men — fortfor Franska Cabinettet huru än man häri må tänka, så blir frågan slutligen: hvilka medel har man att påvinga Paschan en tractat? De äro antingen otillräckiiga eller farliga. Det förra, om man blott ämnal