Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 maj 1840, sida 1

af Kansleren erhållit permission till ordnandle af de under resor i Norges själltrakter gjorda botaniska samlingar. Sanut är, att den lönlöse Docenten under tiden genom lörestående at en profession samlar meriter, som annars skulle tilltallit mig: men Dem. lärer väl ej vilja förneka att detta sker med Docentens eget medgifvande; vanligen plåga de lönlöse Docenterne eftersträfva att få föresta PioOsessioner, churun Dem. såg saken fran en annan sida, då Dem. undanbad sig denna merit, hvilken Dem. mahända nu icke så ogerna skulle mottagit. Antingen Dem. eller jag gjort mesta skäl för de Adjunktslöner vi upburit och upbära, må andra afgöra. Fastän föga troligt. vore det dock förlätligt, om Demonstratorns miune och kunskap icke sträcka sig så längt tillbaka i den glada barndomsäldern, som hehöfves för att veta, att nuv. Professorn Joachim kerman, nuv. Kyrkoherden M. Forsander, numera aflidue Doktor G. C. Ljungstedt och slutligen jag hvar efter annan önskade blifva anstälda i Botanik, hvilken önskan dock, oaktadt ej helt och hållet uteblifna löften, icke kunde realiseras af skäl som äro Biskop Agardh förbehållna, men bland hvilka, om ej alla tecken åfvensom fällda yttrander bedraga. ingingo dels den i Biskopens ögon troligen föga rekommenderande omständighet, att vi alla på ett —-nnat häll med särdeles välvilja och vänskap omtartades. dels ock den önskan att hälla platsen öppen för andra, som efter Biskopens omdöme säkerligen voro af högre värde och mera lafvande retenskapliga anlag, ehura dessa synas stadnat i sin linda, med undantag dock af Herr Demonstratorn-, som med hvarje dag med ökad glans sig utveckla, j: snart sagdt, lik en ny Minerva ur Jupiters hu:vud. genast fullbildade framstodo. — Om Dem. behagar genomläsa Kongl. Br. d. 3 Maj 1820, skall Dem. finna, att ingenProfessor må kalla flera än 2 Docenter, hvaraf följer, att äfven om man u ot Professorns önskan skulle kunna blifva anstäld som Docens da ingen förut finnes, så år detta. om ej absolut omöjligt, dock olagligt. så snart tvenne förut äro anstälda (ätven om den ene af desse skule vara en blott figurant). Saådant var under 10 ar förhållandet inom Botaniska Professorns gebit; och det var först at en sädan verklig förtjenst som Herr Jacob Agardh förbehallet att äfven här bryta skrankorna, hvrarvid den lika hastigt upkomna som alstadnade Skånska Trådgardsföreniugen sävål kom till pass. — Att den redan varande Botanices Poenten någon tid fortfor att jemte Herr J. Agardh qvarstå var väl icke så alldeles lagenligt, men är lätt förklaradt; ty dels var denne sednare, enligt Kansl. Br. d. 4 Mars 1834. mera att anse som Docens vid trädgardsföreningen än vid Universitetet, dels borde Prof. Agardh af naturlig grund. så vidt möjligt var. undvika att gifva ökad fart och styrka at den gängse opinionen, att den förre Docenten så långe qvarstått endast för att at sonen freda platsen: dels kunde de prestär, som följa Docenturer i Filosofiska Fakulteten , för den förre i en framtid, -om nu påstas icke vara så långt aflägsen, vara ganska goda att hafva, helst då de för så godt köp kunde erhållas. — Alven om man icke skulle vilja fästa sig vid den berättelsen, att nämnde Docens slutligen så alldeles bortglömt sin fordna Botanik, att han under förslagstiden till Botaniska professionen icke rått kände de Linneamka klasserna, så kan det dock icke vara obekant för dem, sovr umgingos med honom, att han, ätminstone sedan Han bef Botanices Docens, icke sysslosatte sig med Botanik; i händelse han ville, skulle han kunna uplysa, hvem det var som öfvertalade honom att. trert mot sin egen strax förut yttrade plan, begära få såsom Docens qvarstå äfren sedan han blifvit till E. O. Adjunkt i en högre fakultet befordrad. — Da Dem. tyckes lägga en så särdeles vigt på den kontroll. som disputations specimina borde innefatta. tyckes Dem. vilja förgäta, hvilken tom formalitet de i verkligheten vanligtvis äro. Som Dem. vid ventilationen af den ifrågavarande disputationen blott var föga öfver 10 är gammal, så, äfven med antagande derat, att de stora troligen medfödda botaniska anlagen redan då gjorde honom till kompetent domare, kan man dock icke begära, att han nu skulle kunna erinra sig, att försvaret mot de ingalunda skarpa argumenterna alldeles icke var egnadt att vederlägga det strax derefter upkomna och af flera förekomna omständigheter sedermera styrkta påståendet, att den synlige författaren icke var den verklige. Hela Dem. försök att försvara sin ufnämning till Bot. Adjunkt utan förslag är af så haltande beskaffenhet, att det ej förtjenar vederläggas; det vänder sig neml. dels omkring Demonstratorns favoritsats, att allt är rätt, hvarföre man kan uppsöka prejudikater; dels deromkring att förbigåendet af en i författningarne föreskrifven formalitet som endast tjenade till tidsufdrägt, ej är klandervårdt. Jemte dot att bäraf nästan vill Svnas. som Dem. anser författ