Upsala Corresnondenten innehåller en lang rimmad klagolåt öfver de små anmärkningarne man vässat göra mot våra stora snillen, hvilken kallas: Skymningen eller Ufvarnes krig emot sängfoglarne. Riktigast vore måhända att alideles icke vidröra en sådan produkt af de skefraste åsigter; ty hvem vill eller förmår väl ned-åtta Frilhiofs ( Tegner, och Sclmas (Frantän) skald, ehuru det måtte vara tillåtet att anmärka, då man tycker dem råka på afrägar. så väl som hvarje annan syndig menniska, och att den förre gjort det i Adlersparres skugga till svenska folker, Cundoleance-brefret till Upsala Consistorium vid Wallins död, afhandlingen öfver Follkundervisningen, Helsning till svenska Riddarhuset, m. m. samt den senare i Rilcsnären!, Auras (Pinlands) lafsång öfver Rosenblad o. s. v. torde ej kunna bestridas. Som ofvannämde Skymnins dock lemnar allt för många tillfällen att beslå författaren med oriktigheter, kan man ej motstå frestelsen att åtminstone begagna nägra. för att visa med hvilka slöa vapen detta parti fäktar. PDur kan man t. e. jemföra Tassos och Nikanders öden? Dertill måste man känna begge alltför litet: dock, om de döda bör man ej tala illn. Att Blommornes sangare (Allerbom) är något dunkel och tröttande, kan ej heller nekas, äfvensom att Torkel IUnulasons sängare (Beskow) outplånligt befläckat sig genom de 25 smällarne, som han, på afl. Grefve LVagerbjelkes ingifvelse, för några är sedan, ovederlagdt, beskyldes hafva låtit utgå med Dagl. Allehanda mot Rapt. Lindeberg. Ingen sätter heller förtjensten hos de högtprisade äldre sångarena i fråga, ehura mycket sömndryck de då och då också innehålla: men då förf. deribland, med skäl, äfvren nämner den mähända största af alla, Thorild, diktens och den vittra stridens lagar, som endast skrefs (skrefvos?) at skönhet, smak och sans, hvarmed han tvifvelsutan menar Thorilds Lagstiftning isnillets nerld samt de deraf föranledda skrifterna, hvaribland åfven Leopolds Lunta, torde han dervid påminna sig, om han någonsin läst dem, att de innehålla flera och värre otidigheter och moralisk smutskastning, än alla efterföljande litterära och politiska stridigheter sedan någonsin företedt, samt att llofpoäterna, Leopold och Kellgren, just voro de, som mest utgjöto det öfver den sanna lagstiftaren i snillets verld, deras lika onttröttliga, som oöfvervinnerliga motståndare, Thorild, som först våckte uppmärksamheten på både vär litteraturs och vår politiks skefva efterapning af franska mönster, och hvilken vi ha att tacka för väckelsen till sjelfständighet i begge delarne. Må det rättas unga kämpe: Talis Qualis trösta sig med denna stora förebild och sträfva att likna honom samt nutidens servila kämpar afskräckas att komma i samma kathegori, som forntidens. Hvarföre de imellertid likna ljusets och frihetens skara vid Ufvar och skråla emot dem är ganska naturligt: Den ser i mörkret.