(Intages på begäran.) Replik. Ar De, söm intaga något utmärktare rum i samhället, träffas af Libellistens bannstrale är hos oss lika vanligt som det lätt förklaras af den plats de inneha, sedd af alla och atundad af många. Inserkande på en gäng på det allmänna och enskilta ha deras handlingar, deras principer, intresse tör hvarje enskilt, och kunna af honom granskas och bedömmas. Icke så när den enskilte uppsökes på sin osedda plats för att smutskastas inför en allmänhet, som kanske för första gången hör dess namn. hannsträlen måste då komma ifrån den angripnes närmaste omgifning det är enskilt hat eller ett fruktadt risalskap, som slunga densamma. Ett försvar finner svårligen genljud hos den liknöjda allmänheten: den angripne har ingen offentlig vandel — att framlågga emot pådiktade beskyllningar om afssigter som han skall hatva haft : hans nekande blir lika litet någon vederläggning som den anfallandes utsago blir nägot bevis för dess beskyllningar. Men äfven om den angripne kunde visa att beskyllningen vore diktad, åfven om gistet blefre oskadligi, blir dock alltid ärret efter det erhallna ormbettet quar. Den angripnes bästa försvar vore kanske under sådane förhållanden att draga sig tillbaka inom skalet af sin obetydlighet, i hopp att stormen skall gå bort lika hastigt som den uppstått; men när den ständigt återkommer, når omådelsen framträder alltjemt i nya skepnader i de mest lästa Bladen, tvingas den angripne slutligen att uppträda till sitt försvar och demaskera sin motståndare, äfven om han skulle tvingas i honom framvisa en kamrat, som gåckade förhoppningar och felslagna planer framkallat att med paräuillantens vapen undergräfra den angripnes framtid, och dymedelst tillkämpa sig en seger, som han på ärligt sätt icke kan erhålla. En Insändare i N:o 40 af Götheborgs Handels och Sjöfartstidning har. efter flera föregående försök, riktat emot mig och min Far ett nytt och häftigare anfall; som torde böra besvaras. Det är en af H. K. II. Cancelleren gjord fördelning af de till Botaniska professionen hörande Lärogåinnena emellan Professorn och Demonstratorn som för tillfället satt Ins. i harne-k. Det kan ej tillhöra mig att försvara denna åtgärd: den har emanerat ifrån en auctoritet, som är höjd öfver ett dylikt försvar. Men att denna fördelning, så som man velat insinnera, är tillkommen på min Fars begäran vågar jag bestämt förneka. Han har aldrig begärt den, lika litet som han någonsin motarbetat Hr Zetterstedts utnämnande till Professor. Han var tvertom till en början dess ifrigaste förespråkare; om han slutligen upphörde att tala lika ifrigt för dess utnämnande, så ligger orsaken dertill i Insändarens och dess cotteries egna tillgöranden. Hvar och en som följt denna fråga vet. att det var ifrån detta håll som historietterne om Prof. Z:s föreläsningar emanerade, att det var Adjunkten Lindblom och consorter som både i sina besvär och enskilt sökte nedsätta sin farligaste, medsökandes förtjenster. Det är välbekant att Prof. Z. icke gjort Rotaniken till sitt hufvudstudium, att det var hans förtjenster och Europeiska ryktbarhet som Entomolog som förskaffade honom den plats han erhöll-). f) Det är hos oss ej någon så exempellös tilldragelse att, under våra Akademiers små tillgångar, ovanliga sörtjenster ställas på platsar. dit deras verksamhet ej egentligen kalla dem. Åfven det andra universitetet lemnar färska exempel derpå, utan att för en. under -ådane omståndigheter tillkommen, utnämning Regeringen beskylles för orättvisa och olaglighet. Jag nämner detta endast för att visa halten af den ojäfbara syllogism som Ins. lyser med. Det på flera stållen förekommande försöket att förlöjliga uttrycket Organiska naturens Logik? hedrar lika mycket den utmärkte Logikeru. Detta framstående agg till ett figurligt uttryck har han gemensamt med Adj. Lindblom, som ansåg det förtjena nog uppmärksamhet att i en Akademisk afhandling ostra åt dess sördömmande en af sina grundliga aphorismer. Uttrycket är dock ej farligare ån att det — trots en sådan mans fördömmelse — blifvit adopteradt af en af nutidens förnämste naturforskare ; det heter neml. i den i Dresden 1837 utgifna seichenbachs Handbuch des Natiirlichen Pflanzensystems p. 92 — — und der Botaniker erkennt mit dem grossen Selbstdenker Agardh: die Natur hat ihre eigene Logik. Men för tadelsjukan är äfven det oskyldigaste klandervärdt; den angriper småsaker hos andra, men ser ej så noga till om dess incarnerade Jag begår fel, som äro vida svårare. Sjelfsa den utmärkte Logikern torde behöfva Å cn ;na. ser ok