GIÖÖTHEBORG. Red. hav blifvit anmodad att i tidningen iprymma nedanstående skrifvelse, med hvilken härvarande Urr Minuthandlande ingått till HandelsSocieteten i Götheborg, och vi göra det så mycket heldre, som det sätt, på hvilket den öfverklagade förfatiningens olämplighet blifvit utredd, kan tjena till ledning för representanternes omdöme vid pagående Riksmöte, der fråga redan väckts om Branvinsförfattningarne, och vid hvilken frågas blifvande diskuterande den rättsstridiga principen i Kongl. Maj:ts förordning af den 19 Juni 1835. i hvad den rörer Bränviusminutering, är förtjent af lagstistarens största uppmärksamhet. Skritten är af följande lydelse : Under den säkra förutsättning, att äfren Handels-Societeten i Götheborg, i likhet med många andra Corporationer, gar att till denna stads ombud vid nu instundande riksmöte meddela pro memoria rörande de angelägenheter, som böra framhafvas till öfvervägande vid riksmötet, anhälla underteknade Minuthandlande. att Hand:s-Societeten, vid frågor, som serskilt röra detta samhälle, i första rummet ville upptaga en, af den stora vigt, att om ej ändring uti nu gällande författning som derå syftar, vinnes, vår tillvaro såsom Handlande är underkastad den största vansklighet, som förr eller sednare mäste medföra den följd, att Staten och Staden komma i mistning af de contributioner, hvilka från oss varit att påräkna, och mången blifva samhället till tunga. då man saknar utväg att försörja sig på den bana man beträdt. Det är nemligen Kongl. Maj:ts nådiga förordning af den 19 Juni 1835, i hvad den rörer Bränvinsminutering, som i vissa fall. under det den på ett högst anmärkningsvärdt sätt gynnar Jordbrukaren (således Adelsmannen, Presten. Kronobetjenten eller hvad man vara må samt Bonden), då den i många andra likartade fall, dem hvar och en handlande i sine påföljder svårt får vidkännas, men som med tystnad måste förbigås för att ej såra någon, med hela tyngden af en restricte författning i många år hrilat och ännu fortfarande hvilar öfver Minuthandeln. Uti 5 Art. 44 8 af Högstberörde Kongl. förordningen heter det: Jordbrukare må dock obehindrat kunna till underhafvande och sadane personer, som hos dem förrätta arbete, försälja ett ringare qvantum Bränvin men icke under en fjerdedels kanna åt en hvar!; på ett annat ställe åter: att af det bränvin, som af allmogen införes, utan att uppläggas, kunna qvantiteter af minst En kanna afyttras. endast försäljningen, jemnlikt stadgandet i 46 8:Ä sker inom hus och gård i Staden. Deremot förbjuder samma Kongl. förordning i samma 8. hvar oeh en annan, och således äfven köpmannen, att afyttra rått och odistilleradt Bränvin i mindre partier än Sju och en half kanna, och distilleradt En kanna. Uti 47 8. stadgas för borgare, som 3:dje resan befinnes med öfverträdeke af författningen, förlust af burskap, ehvad han emot eller utan betalning utdelat brän vin. af hvilket stadgande uppenbart följer. att om hån endast låter köparen smaka på det brånvin, denne önskar tillhandla sig, eller han gifver en bonde en sup på köpet, han ovilkorligen utsätter sig för samma påföljd. nemligen förlust af burskap. Uti 57 5. tillates det likväl att sälja andra spirituosa (säledes utländska) till så ringa qvantitet, som En qvart kanna. Landtmannen kan således till och med, när han under sitt vistande i Staden logerar bos en Handlande, i dess egna rum afyttra bränvin till en 62 gänger mindre qvantitet, än den handlande sjelf, och detta, utan att på något sätt, i och för denna rörelse, erlägga några afgifier till Staten eller Staden. Ingenting hindrar sålunda en i närheten af en Stad boende Jordbrukare, att hvarje dag skicka en af sine underhafvande till staden, för att. i partier ånda till En kanna, utminutera rätt bränvin. Det fall skulle kunna gifvas, att bonden, sedan han fått utminntera sitt bränvin i en köpmans gård, kunde bringa köpmannen af med borgerliga rättigheter. om denne. 3:ne serskilta gånger tilläte bonden i Saluboden smaka på köpmannens bränvin. Det har likväl blifvit så att såga ett behof för bonden, att efter ankomsten till staden, af den köpman, hos hvilken han är vand att hafra sin handel, emottagas med tractat af en sup. Detta är en häfdvunnen pläg