sed, grundande sig på Svenska gåstfriheten, och det till den grad, att om köpmannen undandrager sig detta bruk, eller vägrar sälja den qvantitet bränvin som bonden har räd att köpa, måste han gå i mistning af försäljning af andra varor. För öfrigt tyckes det vara nog besynnerligt att man , genom den flere gånger omnämuda förordningen, så till sägandes nödgar den obemedlade delen af städernes befolkning att gå på krogen, der den för spirituösa drycker böjde, ofta lätteligen inledes i frestelsen att uppoffra sin sista fyrk, och den ännu återballsamme snart nog smittas af det, honom omgifvande, förderfliga exemplet. Finge hvar och en som begagnar bränvin, efter räd och lägenhet hämta sitt nödtorftiga behof, så förtärdes det hemma i dess boning, utan allt tvifvel mera i öfverensstämmelse med beliofvets kraf, än på krogen, der alla omständigheter sammanträffa för att uppmana honom att supa — blott supa. Hvar och en, som aldrig så litet gjort sig reda för rättsoch samfunds-förhållanderna inom en civiliserad Stat, bör hafva funnit, att grunden för all lag, ovilkorligen, så framt samma lag skall kunna äga bestånd, endast måste sökas och igensnnas i den strängaste rättvisa. Lagen måste således (såsom det äfven i 7:de Domareregeln heter): vara sadan att den tjenar till thet meniga bästa, alldenstund den, så snart den varder skadelig, icke mera år lagh, utan olagh och bör afläggas. Skadelig blir lagen, dels då den är för sträng, dels då dess föreskrifter innebära någon mannamån, dels då den är så beskaffad, att den lätt kan illuderas, och dels då den gör medborgaren till en lekboll i deras händer, hvilka skola handhafva densamma. Den förordning, hvars granskning till principerne vi härmed företagit oss, är tyvärr behäftad med alla desse fel. För otrång är den, alldenstund den med burskaps förlust belägger den individ, som 3:ne gånger bryter emot densamma, hvarigenom han alltså sättes i samma cathegorie med en grof brottsling; mannamun mnebår den. då den åt Jorddrukarer medgifver en handelsrättighet. som den förnekar den skattdragande köpmannen; Illuderas kan den, ty hvad man icke får sälja under namn af bränvin, kan man lyckas afyttra under en annan benämning; och till ett offer för godtycket kan den göra borgaren, ty antingen måste denne, sedan han 3 gänger förbrutit sig emot förordningen, med penningar söka tillköpa sig police-tjenstemännens tystlätenhet, eller ock se sig eröfvad rättigheten att fortsätta sin handel, hvaraf återigen oberäkneliga olyckor och lidanden måste blifva en lika oundviklig, som beklagansvärd följd. ij Vi anse öfrerslödigt förlänga denna historia med anförande af flere facta, ty vi hafva, genom hvad som nu anfördt blifvit. tillfyllest bevisat olämpligheten af ifrågavarande författningar uti de uppgisne paragraferne. För vår framtida existence fordra vi alltså, att ombuden vid instundande riksmöte söka bereda upphäfvande deraf till de anmärkta paragraferne, och att i stället varder stadgat, såväl tör handlande som för hökare, en fri och obehindrad rättighet att sälja bränvin och andra spirtuosa till hämtning efter köpares beqvämlighet. — Deremot anse vi författningen i afseende på försäljning till förtäring i öppna salubodar böra fortfarande figa tillämpning. Götheborg den 21 December 198207