Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 januari 1840, sida 1

2, om ej till 4 består af regeringens verktyg och på sin höjd till 3 af sjelfständiga riksdagsmän. Af dessa 3 bestä dock 4 at bönder, at hvilka man ej ens kan begåra de insigter en representant bör äga, så väl i statsförfattningen, som förvaltningen och intrigerne, som omgifva dem. Hurt nationen är representerad genom så beskaffade ombud är lätt att inse likasom att de i stället för att vara ett skyddsvärn för nationens rättigheter tvertom äro en skärm bakom hvilken en styrelse kan begå flere olagligheter än någon rent despotisk styrelse skulle väga tillata sig. Ofverlades likväl på en kammare, så kunde man dock hoppas att den verkliga fosterlandskärleken, till batnad för det allmänna bästa, någon gang segrade, hvilket deremot. vid nuvarande fyrdelta öfverläggningexätt, och hvarje stands gällande för en röst genom regeringeus mangfaldiga inflytande derpå samt — bland annat genom den orimliga rättigheten att nämna Talemän och för bönderne t. o. m. Sekreterare — nästan är omöjligt. — Alla dessa olägenheter ökas ännu mer. da man betänker valsättet. hvilket bland horgarena t. e. antingen. som 1 Götheborg. låter en eller annan betydande notabilitet afgöra valet eller också en massa af så godt som alldeles råa handtverkare, af hvilka mänga knappast hafva något att sjelfva existera af, längt mindre att bidraga till statens existence. Och huru många just af de anseddaste, sjelfständigaste och upplystaste af landets innevånare äro ej alldeles orepresenterade t. e alla såkallade ståndspersoner, hvilka dock ej få den åran att höra till nagot af de privilegierade standen, privatiserande lärda och jurister, konstnärer, litteratarer m. fl. Om deremot valet vore fritt och allmänt, endast beroende af det bidrag mau lemnade till statens beständ och för öfrigt träffade hvem som heldat, så kunde man hoppas på ett verkligt urval af det bästa inom nationen. det må nu befinnas inom adel, (som dock aldrig borde finnas) borgare, bönder, prester eller hvilket annat stånd som heldst, och, om sedan öfverläggningen skedde på en kammare eller på sin höjd besluten pröfvades af ett urval ur denna kammare, såsom lagthinget i Norge, så borde man åtminstone våga tro på det bästa resultat. som af menskliga institutioner står att vinna, på ett sannt uttryck af nationens vilja. Men hvartill tjenar allt ordande hårom? Vi återkomma alltid till samma omqväde: Norges konstitution med de sörbättringar man, till betryggande af folkets väl kan anse af nöden. De bade inre och yttre politiska fördelarne, unionens förverkligande, styrka mot mäktiga grannar. vigt på den europeiska vägskåln m. m. l.afva bade vi och andra redan så ofta och klart ådagalagt, att deras vidare anförande vore fullkomligt öfverflödigt. Den som ej vill eller kan inse dem är oefterrättligt blind och mäste öfverlemnas att sjunka i tidens atädse framgående ström, som säkert en gång kommer att medföra denna välaerning åt oss, och då skola vi ej anse offret af landets merg, ja af sjelfva Finland för förstort. Matte då nuvarande ständer sträfva att uppnå detta önskvärda och så klart för dem staende mål! — En annan hofvndsaklig brist i våra grundlagar är den ofullkomliga ansvarighet som hvilar på vära ministrar, statsråd och statssekreterare; ja, man kan gerna anse den för ingen, med den mängd af kryphal. som, äfven i värsta fall, står dem öppna. Resultaten af vära hemliga utskott, Opinionsnämder och Riksrätter bära syn för sugen. Detta kan i en monarki aldrig afhjelpas med mindre ån verkligen ansvariga ministrar, på hvilka verkställigheten at ett beslut ensamt berodde; och hvilka ensamt drabbades af ansvarigheten inför nationen. De borde ensamt föreslå ätgärderna i sina departement, som de naturligtvis häst mäste känna, och regenten egde blott att afslå eller bifalla. Det förstås af sig sjelft att de med alltför stridiga tänkesätt mot honom eller folket, ej längre kunde bibehäålla sina platser, älven om man ej lagligen kunde antasta dem. — Manga brister vidlåda visserligen ännu vär statskörsattning; men dels vore det för vidlyftigt att här genomgå dem alla, dels följer deras afhjelpande så godt som at sig sjelft, då de nu vidrörda tvenne hufvudsakligaste hörnstenarne blifvit behörigen lagda: det åligger också framför allt en uppmärksam representation att noggrant skär-kada samhällsbyggnadens grund, regeringsformen, så att vidare väckelse ej torde behöfvas, ån ådagaläggandet af dess hufvudbeståndsdelars felaktighet, för att äfven leda ständernas granskande blick på de öfriga och framkalla deras förbättrande åtgärder. En hufvuddel kunna vi dock ej underlåta att omnämna, neml. Tryckfriheten, detta frihetens palladium, statsmachinens säkerhets-ventil. Sådan den på senare tid, under Canzlirådet Ihres öfreruppsigt utöfvats, har man ingenting att klaga. Äfven de skarpaste sanningar, måbända t. o. m. osanningar eller förtydningar hafva opåtaldt fått yttras. Ingen Aktion, ingen Inäragning har under hela hans förvaltning af Hofkanslersembetet. från högre ort, egt rum. och sannerligen regeringen har ej förlorat dervid; tvertom har den derigenom visat sig ega mer styrka, än den måhända sjelf trott sig om, och om den också fär höra en och annan obehaglig sanning. en och annan, kanske oförtjent beakyllning, så får den deremot en rik ersättning medelst mången helsosam vink och en rigtig åsigt af de i landet mer och mindre gållande opinionerna; ty hvad är det väl som tryckes annat än det som tänkes och säges, och blir det undertryckt, får det ej fritt och, på hvad sätt som heldst, öppet uttala sig, så går regeringen wiste om mängen skattbar upplysning och opinionerna söka sig bemliga vägar, som ofta osynligt underminera samhället och vid tillfälle kanske spränga det i luften, som en ångmachin på hvilken man täppt säkerhetsventilen. Och hvad mer, om också en och annan origtighet om offentliga eller enskilda åtgärder och mån sprides, ja, t. o. m. för en tid befästa sig? Bör