man ej så hvetet, emedan det kan vexa ogrås deribland? Och om den anfallne hvarken vill eller kan begagna samma väg till sitt försvar, som begagnats till anfall, offentligheten, så vederlägges det, om det varit orättvist, nog af tiden och ett fortfarande oklanderligt handlingssätt, samt stör ej i ringaste män det goda samvetet eller utförandet af såsom riktiga ansedda, mått och steg. Nord-Amerika och England ge deraf de evidentaste exempel, Ingenstäds är tryckfriheten mera otyglad; men hvilken sannt aktningsvärd man blir derför der mindre ansedd för ett ansall i en tidning eller bok? Hvilken åtgärd af regeringen hämmas deraf i sin gång? Eller förringas regeringens kraft i politiskt bänseende det minsta derigenom, att dess diplomati ej höljer sig i en mystisk hemtighetssläja. som dock aldrig förblir fullkomligt ogenomtränglig, och endast gör ätgårderne misstänkta. Hvad bevisar ett påstaende, som ej far motsägas? Ej att man bar rätt, för det att andra mäste tiga: da deremot en seger öfver alla motsägelser skänker en fullkomligt befästad styrka, i politiskt hänseende genom folkets förtroende till regeringen och regeringens kännedom af folket, dess önskningar och behof. Sa tro vi oss ha bevisat, hvad erfarenheten, öfverallt der oinskränkt tryckfrihet eger rum, bekräftat, att den endast kan vara välgörande, och äfven hos oss har den oemotsägligt visat sig sådan i den man vi kommit i åtnjutande deraf, och särdeles i senaste tid; men ej bör denna välgerning bero af en enda mans godtycke, lika litet som ett folks öfriga väl, derför har man lagar, under hvilkas skydd den gode eger frihet att åstadkomma allt det goda han förmår; men den dälige ej kan missbruka sin makt. Det är med lagar, som med kristendomen: de äro ej för de rätttärdige utan för de orättfärdige, och som flertalet, Gud nås. hör till TFegeln, de förra blott till undantagen, är det så mycket nödvändigare, att folkens vigtigaste rättigheter äro fastställda genom visa lagar. Att vär trycksrihetsköroraning. särdeles med sin onaturliga utvext af indragningsmakten, ej kan räknas till dylika lagar, torde ej behöfva nägra bevis. Matte da ständerna arbeta på dess förbättring, framför allt på indragningsmaktens indragning och juryns ändamalsenliga och rättvisa inrättning: ty om någonsin en jury, en opinionsnämd är nödrändig, så är det i opinionsfrågor. som ätryckfrihetsmal framför allt äro. Att föra dem under var vanliga chikanösa rättegängsordning vore derför detsamma, som att qväfra tryckfriheten; men så som juryn nu är inrättad hos oss är det nästan värre, då aklagaren tillsätter 3, domstolen 3 och den anklagade endast 3 jurymån, hvaraf 6, således de som hans motståndare tillsatt, äro nog att fälla honom. Hvar och en inser att det, vid vanliga förhallanden är ett underverk om den anklagade ej alltid fålles. och att så ej skett är ett stort bevis på den hos svensken ännu inneboende rättskånslan. För ett sådant hasardspel, som närvarande Juryinrättning framställer, hlottställer sig likväl ej gerna en förnuftig man, utan högsta nödvändighet; mången helsosam sanning gar derigenom kanske förlorad; mangen sann fosterlandsvän straffas för sitt hjeltemodiga nppträdande. Detta är en vigtig sak för Riksens Ständer att reglera. Om hälften af Jurymännen tillsattes af den anklagade och hälften af domstol och aklagare, samt större eller mindre majoritet afsjorde saken. synes Dss rättvisast och vi lägga denna angelägenhet, som vi anse som en af nationens lifsprinciper, rätt innerligt på dess representanters hjertan och samveten.