Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 januari 1840, sida 1

Och en och annan gumma. som der stod, Försäkradeatt det betydde blod. Också var det ej lätt att krakors skara Förjaga. eller tysta deras skränOch drifva dem fran vaktens luftrymd hän, Hur skarpa sablarne än mande vara; — Det Met en Bäatrauclltumyumaclki. Bestaende i kracksande och skri, Liksom i lifvets stora Cosmorama, Da lustspel gifs i stället för ett drama. — Som det berättaslår Consul B. Gätt åäfven ut för att folket se, Han kom just då från Orphei Vänner, Ett Säliskap. som nagot hvar väl känner, Der hade repetition da varit, Och derföre han in till staden farit; Bland folk, som fram och tillbaka snodde, Kom en sialfherre. på honom glodde, Och, som han Consuln då kände grannt, Utlät han sig som prenumerant: Vill Du din rackare ge ut Göthen Men B. ej vän utaf slika möten, Hallherren genast på truten drar Och sa: der har du ett exemplar!? Da denne stöp, och gaf uff! till svar. Husarpatrulbn emedlertid föröktes Och med flankeringar altjemt försöktes, Att skingra folket. — Nu en rabulist, (På sådane vår tid ej lider brist; Och att han var det, ganska tydligt sade Bad kappan och cigarren, som han hade.) Sig ställer midt på torget och bekänner: Att han sin knif i hästen för den ränner, Som honom med sin dragna klinga rörDen må väl fritt få stå, som ondt ej gör. Han rördes ej; men likväl någons klinga Vidrörde en och annan, van att springa. Och detta. som man ganska lätt kan veta, Blott bidrog till att pöbeln mera reta; Den ville altså hämnas på sitt vis, Och kastade en mängd af snö och is Och som ett allmänt rykte ock törmenar, Skall det i misshugg kastats några stenar. Det är som skalden sagdt: dat furia armay Och ingen ville sig nu mer förbarma. — Då gafs befallning straxt, att göra ehoque På denna, som man tyckte, vilda flock; Och den som råttvist vill bedöma detta, Han bör sig i Befälets ställe sätta; Då inses, att man ej kan stilla stå Och låta sig med is och stenar slå. — Af svärdshugg särad, kom en fram och gnydde; Men trösten, som Befälet gaf, den lydde: Om du har orätt lidit, får du klaga;? H vartill en pojkebyting täckts behaga Genmäla: det har visst ej några sviter, För hunden klaga. om mig hyndan biter.? Han fasttogs, men blef lössläppt utan bråk, Ty männer bry sig ej om pojkars språk. — LP Arta I