(Intages på begåran.) Vid Enkefru HENRIETTE ELISHh. BRoSTRGMs, fölld Ekströms, Graf den 29 December 1839. Outtröttlig svänger Häårjarn glafven! Åter sänks en älskad ned i grafven; Himlens bud från jorden kallat har Jrötte anden, efter långa smärtan, Jill en bitter saknad för de hjertan, Som här kände hvad den ädla var. Dotter, Syster, Maka, Ålskarinna, Vesste hon de sinas hjertan vinna Med sitt älskansvärda, enkla sätt; Milda dygder Hon i själen hyste; Godheten, som jemt i blicken lyste, Heune gaf till allas kärlek rätt. Utaf Himlen var hon rikt hegåfvad; — Men. för andra gången ömt förlofvad, Blet en svepning Hennes brölloppsskrud. Den sin lefnadssällhet vill betrygga, Ma sitt hopp på jordens fröjd ej bygga; Men, som Hon, — med trygghet uppå Gud. Ljuf var Henne pligternas utösfning: From och tälig under lifvets pröfning, I umgänget älskvärd, utan flärd; Mot behofrets barn på vandringsstråten öm och huld, — un, saknad och begråten, Gick Hon tidigt till en bättre verld. Till Föräldrar, Anförvanter, Vänner, Och till Dig, som ömmast sorgen känner Öfver: den förlusten. som är gjord. Nn den sälla, himlaburna anden Hviskar huldrikt från de ljusa landen Dessa milda, ljufva tröstens ord: Gråten ej! — Jag lugna hamnen hunnit, Seger öfver lifvets stormar vunnit Hos den gode Guden saligt nöjd; Nu mig gläder himmelska Cymbalen, Hit jag väntar Er i ljusa salen Till en säll och evig Julefröjd. ——