om Sully! — Huru de öfriga samhällsklasserna deremot fått stå efter, och huru isynnerhet de arbetande och de ringare stånden blifvit behandlade nära lika ned lastdjur, betraktas i det följande, med alla de olycksaliga verkningarne på deras fysiska och moraliska tillstånd, som hotar med hela samhällsbygnadens fall, genom undergräfvandet af denna dess grundval. Den enda nadikala förbättring af detta tillständ ligger i förbättrade undervisningsan talter och huru styrelsen sörjt derför framställes i följande afdelmng, om Kyrkan och Skolvåsendet. Hvad som blifvit gjort för den förra är en ny Psalmbok, så till sägandes em enda mans verk, och en Kateches, som, i anseende till sin vattenhaltighet ej gör särdeles mer gagn än den törra vidskepelsenårande samt en teml. törnuftig Lithurgie. Erangeliiboken är ännu sådan den för sekler varit, lika inskränkt inom en viss otillfredsställande krets af Evangelier, kanske till förmån för de Prester, som bruka vända tjerdingen; lika obegriplig genom ett föraldradt språk. Det senare torde likväl vara det rättaste, så långe vi ännu sakna en bättre hibelöfversättning, hvarur evangelierne ju äro utdrag; men hvem skall upplefva denna välgerning? Imellertid sprides bibeln blindt i sin gamla form, liksom bibel-ällskapernes förnämsta stråfvande ginge ut på att förebygga den riktigare öfversättuingens spridande, då den möjligtvis en gång kommer att skäda dagen. Dettas befordrande hade, till en början, varit ett värdigare mål för dessa sällskaper. På en ny och tidsenligare Kyrkolag väntar man också ännu förgäfves, till stor del derföre troligen, emedan man fruktar kungöra hvad man sjelf anser för rätt, emedan man, för ingen del, vill synas ha uågon likhet med de liberala. Saledes stär Kyrkan, den protestantiska kyrkan, hvars tfältrop bör vara: framåt! ännu på samma punkt, som Luther lemnade henne, och hvad följder detta har, är lätt att inse: de upplystares köld för henne, de öfrigas fortfarande vandring i vidskepelsens mörker, sant således all sann religiositets utslocknande, och der denna litvets laga slocknar, är likets förmultning ej langt borta. Att regeringen ej sörjt bättre för Skolan visas vidare, utan bvad som skett har utgatt från ständerna eller från privata. Turu litet den närvarande skolordningen och sjelfva akademiska statuterne svara mot behofvet, känner också hvarje lärare, hvarje far. hvarje lärjunge alltsför väl. för att det skulle behöfva att vidare bevisas, och regeringen sjelf har erkänt det, genom sina mänga kommiter i detta afseende, hvaraf resultaten dock blifvit — intet. Huru vederbörande tänka om sjelfva folkupplysningen synes, bland annat, at Wexiö och Lunds Consistoriers yttranden, hvilka ej ens vilja inrymma skrifva och quatuor species, såsom nödvändiga beståndsdelar deruii. Religionen bör visserligen vara grunden för allt: men der denna är väl lagd, der kan man ocksä. utan fruktan, bygga vidare, så vidt omständigheterna tillata, och frägan bör derefter aldrig kunna blifva om eller hvad folket bör lära. ty alla böra hafva rättighet och tillfälle att lära allt hvad de kunna, utan endast om huru det bör läras. Lika litet som kyrkan ännu hunnit få någon ny lag, lika litet har det, oaktadt den allmänt tryckande känslan af det kootiska i vår lagstiltning, velat lyckats att alstra ett tidsenligare allmant lagrverk ; man har skål att frukta, emedan det minnesdigra oraklet. ExC. Rosenblad, hvars hela förtjenst egentligen blott består i rutinen af den gamla slentrianen, då skulle förlora hela sin betydelse. Behandlingen af våra ultramarinska besittningar och den skada, ja vanåra vi deraf haft, istället för den nytta andra makter draga derai, ådagalägges i paragrafen om S:t Barthelemy, som hotar att blifva en sjöröfvarestat. Guadeloupes och Pommerns försäljning hör till samma kapitel, och detta afyttrande af det sista dyra priset för den store Gustaf Adolfs blod, synes oss föga mindre förödmjukande, än att vara piraters beskyddare. Det dyra Postverlets brister, det granna och tryckande försvarsverkets åndamålsvidrighet, hvartill flottans ofullständiga skick jemväl hörer, finna vi högst upplysande utvecklade i detta Bidrag, likasom hurn styrelsen tycks anse statens yttre anseende mest böra bestå i galdbesmidda uniformer. stjernor och band ), och då Kyrkan och skolväsendet befinnas så vanväårdade, hvad kan man då hafva att vänta för högre vetenskaper och konster. Den egentliga styrelsen, hsartill vi ej ens räkna Konnngens personlighet, såsom mecenat, har gjort intet mer derför. än som ej kunnat undvikas. Deremot har den, i trots af sina deklamationer om det skydd den gikvit Grundlagarne, på allt sätt försökt att tumma dem hos oss, likasom i Norge, och, i vissa fall, också verkligen lyckats dernti. flurudana embetsmån, som måste utbildas, under en sådan styrelse. faller af sig sjelf. Också visar det sig Gudnås, dagligen, att man, oaktadt mängden af de närvarandes oduglighet, råkar i förlägenhet, för hvar gäng en ledighet behöfrer återbeskttas; naturligt, då duglighet, eller ens brukbarhet ej finnes i de leder. der man nödvändigt vill söka den och man ej vill söka den der den finnes. På hvad fötter staten vid alla dessa förhållanden måste stå. i hvad ställning Svenska folket och dess regering vid sädane omståndigheter, i närvarande ögonblick befinna sig till hvarandra, heldst de endast genom tolk kunna göra sig begripliga för hvarandra, söker bidragets författare slutligen att utveckla i Försök till en slutråkning mellan Svenska folket och dess regering, och om man också ej i allt obetingadt kan gilla de slutsatser han drar deraf, eller biträda hans påståenden, så måste dock medges, att allt talar för de mest genomgripande reformer i alla styrelsens grenar, samt att första steget dertill måste bli. utrotandet af det ondas frö, medelst tillämpningen af 107 8. i regeringsformen, samt grnndlåggandet af ett hättre, medelst antagandet af Norges Konstitution. Just emedan nådvändioheten af dessa begge .grundpelares uppresande till ett förbättradt statsskick framstår i full dager, efter läsningen af ifrågavarande bok, rekommendera vi den ännu en gång till rätt grundelig genomlåsning af hvarje sann foeterlandsvän; och om vissa saker deruti också skulle vara betraktade något ensidigt. ger den påpekning, man deruti får, alltid anledning till närmare undersökning, då det beror på en sjelf att betrakta den från alla sidor, och således finna sanningen. ) Det skenbara syftet, att endast rika lböra ingå i armsen, synes oss ej så oriktigt.