Bidrag till Sveriges Historia efter d. 5 Nov. 1810. Senare delen. Stockholm, Hjerta 1839. 515 sid. S:o. Redan förra delen af detta arbete innehöll en sådan mängd af fakta, intressanta för hela nationen och isynnerhet nödvändiga att känna för hvarje dess representant, att det väl kan betraktas, sasom en nödvändig handbok för hvarje fosterlanäsvän, för hvar och en, som önskar ga till källorna af nyare tiders företeelser, och särdeles för dem, hvilkas aliggande det är att fortbygga på samhällsbygnaden, och att saledes väl känna på hvad grunder de ega att stödja sig, om de åro palitliga eller förkastliga. Senare delen, som nyligen, liksom en välkommen nyärsgäfra, isynnerhet till herrar riksdagsmän, lemnat pressen, gör det samma ännu fullständigare till detta ändamäl, och vi kunna ej annat, än på det högsta rekommendera den hos hvarje ärlig svensk, ehuru, vi neka det ej, det redan fodrar en dryg portion sann patriotism att grundligt traka igenom detta digra opus, till större delen bestaende af utdrag ur deuna syndaflod af fraser och hvarandra motsägande förordningar, som de tre senaste deceunierna öfversvämmat oss, hotande att förvirra hvarje sannt begrepp, hvarje klart omdöme, att dötra hvarje sinne, söfva hvarje tanke. och, om möjligt, qväfva hvarje sjelfständig lifsgnista. Vi tillräkna oss det äfven verkligen sasom en ej ringa förtjenst att hafva stått ut med att ända till slutet genomga denna. oaktadt samlarens bemödande att ordna den, likväl alltför kaotiska massa. Derutaf må slutas huru högt vi skatta förtjensten hos samlaren och utgifvaren. Men om detta också har kostat otrolig möda och ihärdighet. så måste hans inre tillfredsställelse att hafva lemnat sina medborgare dessa, på obestridliga fakta grundade, upplysningar. och det i en så vigtig tidpunkt. då statsförvaltningens panyttfådelse synes vara närmare än någonsin, skänka honom en rikare och svärdesullare belöving. än ätven den lifligaste afsättning. Att denna likafullt ej uteblifver, sa-om bevis på nationens sympathie, är imellertid säkert. Och är genomläsningen af detta märkeliga Bidrag till Sverges märkliga historia under de senaste decennierna också nagot ansträngande, så skördar man likväl äfven derför rik belöning i den klara öfversigt man derigenom erhåller öfver hela systemets systemlöshet. Just derigenom blir dock denna öfrersigt högst nedslående : ty man ser deraf huru statsskeppet, under hela denna langa lugnets tid, då det egentligen bordt stärkas och försäkras mot stormen, drifvit. så till sägandes, vind för vag eller, genom rodrets handterande af sjelfva styrmånnen. kastats hit och dit, utan all princip: ty nagot principlösare, nästan gränsande till fanighet, än styrelsens hvarandra wotsägande och npphäfvande. oftast alldeles outförbara förordningar, hvilka här, sasom i ett galleri åro uppstäldakan man svarligen föreställa sig. Ja. det är att betrakta såsom ett underverk. att det gamla Sverge, vid en sådan behandling. ännu kan existera. Det bevisar på det eridentaste dess intensiva kraft, som redau Fredrik den store prisade: och hvilka stötar har det ej sedan utstått, hvilken pressning, hvilken sönderslitning har det ej sedan uthärdat? Men, nu är också tid att tänka på en radikalkur. eljest frukta vi, att ingen räddning mer blir möjlig. och om de nu snart sig församlande Statsläbrarne ej besinna detta. också lata detta tillfälle till kräftskadans bortskårande gå förbi, så frukta vi, att om dess organism ej genom en våldsam explosion gör sig luft, den kommer att upplösa sig sjelf och blifva ett rof för den förstkommande. Att förekomma begge delarne bör dock vara hvarje medborvares högsta sträfvande, och dertill fordras, framför allt, att noggrant känna, hvari skadan består. och detta ådagalägger Herr Lindebergs (ty att han är författaren är väl iutet tvitrel underkastadt) Bidrag på det tydligaste, och hvarigenom han gjort sig fosterlandet ånyo på det högsta förbundet. Som detta bidrag imellertid verkligen är något drygt till grundlig genomläsning. så att vi frukta det mången låter afskräcka sig deritran. anse vi det för publicistens pligt. att genom en kort rsume göra allmänheten uppmärksam derpa. och, om möjligt. uppmana fill den belönande mödan. Det är denna pligt vi härmed gå att uppfylla. En betraktelse öfrer detta vigtiga bidrag till vår historia, synes oss också vara den bästa nyarsbetraktelse; ty den är den för framtiden lärorikaste blick i det förflutna. Vi vilja följa iunehållet, för att ej sjelfva blifva förvillade af den rikhaltiga villervallan. i Betraktelsen öfver Regeringars olika lynne ger ett ledande kriterium på vår egen regerings, som beklagligtvis tycks vara endast misslynne eller hvad tysken kallar Laune. nyck. och hvad fördel deraf skördas ligger alltför klart i dagen, för att vidare behöfra vidröras. Tilläggen till förra delen äro jemväl ganska upplysande öfver detta lynne t. e. ytterligare öfver de utländska skuldernas liqviderande, som förskaffat oss ungefär lika mycken ära och kredit, som en falsk bankruttör. Hvar vinsten af denna bankrutt stannat torde dock vara något ömtåligt att undersöka. Höökenbergska målet ger ett begrepp af denna omtålighet: likaså Ovxelbergska. Detta senare väcktes dock endast för att försvara en inrättning. hvilken sedermera förkastades både af Ständer och Regering; men hvars upplösning var ett nytt bevis på den senares habilite 1:o genom hafrehandeln på Italien, hvarigenom ej någon gångare Guldhof, utan blott ett klöfdjur. af sitt gudomliga ursprung eller för någon annan egenskaps skull, benämd Asklöf. göddes, 2:o genom försäljningen till underpris af alla förråden, då missvexten redan var gifven 1826, och det på så sätt, att den mindre bemedlade ej kunde komma i ringaste åtnjutandefaf ce ma fördel. emedan gtmingfane nå de fasta ställen. ei mindre sn sa