Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 december 1839, sida 1

— —————— ———— Ar nästan hela intrycket af det sköna inre. Det vore en välgerning att göra Konungen af Preussen en present fran Skåne eller Blekinge af hvita liljelökar, der nästan hvarje täppa erbjuder dylika, att utbyta mot de röda, hvilka dock, antingen företrädesvis synas begagnade i norra Tyskland eller också, emedan de hvita, obegrinligt nog. äro alltför sällsynta. En hvit hiljekrans framför Drottning Louises Mausolge, se det vore en densamma värdig avenue. Utom Djurgården och Charlottenburg hafva Berlinarne inga andra Promenader än ofrannämde Monbijousåkallade Lustgarten utanför Museum och Börsen, die Linden och några kringliggande byar, såsom Treptow och Stralau. Genom jerurägen till Potsdam har dock Berlinarnes promenader blifvit utsträckta så till sägandes ända dit och till Pfaueninsel, och att jag ej var sen att begagna mig deraf var naturligt. En resa på jernväg, och dragen af ångvagn är verkligen något eget, då man gör den för första gången. Ångvagnens hvinande eller hviseling till signal för dess afgång, den eldsprutande dragarens flåsande och bullraude, f fartens snabbhet, kävslan af hvarje ringaste motstånd. om äfven blott af ett sandkorn, just emedan skenorna äro så jemna, allt detta gör ett eget intryck, som svårligen låter sig beskrifva, det är dock mer häpnad än fruktan; ty vid tankan på ångsartygen, som äf-en halva att strida mot böljorna, stiger man ganska lugnt i den lokomotivet vidhäktade vagnen, och nu bär det af, i sällskap med 20 å 30 ytterligare vagnar, som om man vore dragen af sjelfva Helios springare. Farlig för helsan kan jag alldeles inte anse resan med ångvagn; ty huru fort det också gar, sitter man ju sjelf stilla i en täckt vagn, och halkar fram, utan ringaste känning af luftdraget. Vågen från Berlin till Potsdam är. genom jernvägen, reducerad till 31 tyska mil; den är ej utmärkt af naturskönhet; men, som jag tyckte, bygd med omsorg, djupen väl jemnade och höjderna genomgräfna, broar vär försedda. Hvar 100:de eller 200 aln är ett litet vakthus med post. som, om dagen medelst en röd slagga. om natten medelst en rödt lysan de lykta signalerar, och hela vägen äro arbetare sysselsatta att hålla banan ren. Man far således med all möjlig säkerhet och i beqvåma, för 36 personer inrättade vagnar af 3 slag. På en timme voro vi framme. Van ligen går det på 35 minuter, men trainen var alltför stor. Från Pots dam gick det direkte på ett ångfartyg, som dessutom bogserade en salslup på Haveln till Pfaneninsel. Haveln är betydligt bredare doch djupare än Spreen och har målarlikt vackra stränder. Öfverhufvud ligger Potsåam ojemförligt mycket vackrare ån Berlin. På Pfaueninsel, prydd af den vackraste, Djurgårdslika natur, beskådades en mängd sållsy nta djur och vexter, hvaröfver Pontin ger den utförligaste beskrifning. Så tjusande fann jag dock ej det hela 3 ty byggnaderna äro egentligen ej vackra, och djuren äfvensom de tropiska vexterna. hvaribland flera palmer isynnerhet utmärka sig. kro dock i fängelse här. Påfoglar spatsera likvål fritt ikring. Hvad som väckte särdeles uppmärksamhet var en svart svan, smärtare än den hvita. En vacker vattenkonst pryder jemväl parken på en kuile, som skänker en vacker utsigt. Mot middagen for jag, i godt sällskap, tillbaka till Potsdam, och tog in på det goda värdshuset, der Einsiedler. Derifrån gjorde vi på eftermiddagen våra utflygter. Vid första anblicken af Poisdam, en stad af c:a 30000 invånare, ger man Ehrensvärd rått i sin fråga: Kollonner hvad gören j här? ty sällan får man väl se dylika anbragta mer till öfverslöd och mindre till nytta, än hår. Det hela tar sig dock ej illa ut; men är nu mycket förfallet, isynnerhet sakna statuerna under kollonaden framför slottet mangen arm, ben och hals, hvilket ser något ruinmäsigt ut. Fruktansvärdt är också, att alla de gamla anläggningarne blifva ruiner; ty de äro i för stor skala för denna isattigdomens tid.? Slottet är innan och utan praktfullt, men till större delen gammaldags, förfallet och utslitet, med undantag af nägra senare inredda rum. Många minnen efter Fredrik den store finner man der. äfvensom af Drottning Louise, hvilken dog här. Hennes rum och tillhörigheter stå orörda, såsom Fredrik II:s; men de damhöljda hvita draperierne i hennes rum, ge dem ett verkligen graflikt utseende. (Forts.)