Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 november 1839, sida 1

sspreep5fep ÅD För 21 är sedan ågde jag i det tysta Valet från Upsala bäda Consistorier, ett visadt förtroende, hvilket var tillräckligt att förnöja det lugnare lif, till hvilket jag då gerna inskränkte mig. Ett stort Snille, en om Sv. Kyrkan odödligt törtjent Man hade vunnit enhällig kallelse och Konungens Nadiga utnämning till det vigtiga Embetet. I hans egenskaper och brinnande hog lago löften till lang och ärorik utötning af detsamma; och enstämmig med Sv. Folket, om åän med lägre stämma än jublets, lyckönskade jag af hjertat Vännen, hvars vänskap jag i fyratio är oafbrutit ägt. För mig var det nog, att, vittne till hans framgång, kanske nagon gang trämjande den, varda den ålskade krets, jag med bade pligtens och den ömsesidiga kärlekens förbund i manga är tillhört. Min letnad behöfde om sin renhet inga yttre vittnesbörd: utmärkelser hade i senare år tillfallit mig flera och större, än jag väntat, måhända än jag förtjent; jag kunde klanderfritt åldras, der jag varit verksam; och träden bade uppvuxit omkring min tillredda graf, och vinkade mig till ro. Då denna vunnits, hade vål ondskans spridelser störtat ned till sitt låga upphof, sorlet tystnat omkrng mitt Namn, och rättvisan, om ån sent, vederfarits min vålmening. Men Guds vägar äro icke menniskans. Med Sv. Kyrkan har jag beklagat min Väns oförmodade fråvtälle: har jag sedan enhälligt kallats och af min Konungs Nad utnämts till hans efterträdare; bär redan Korset på mitt bröst, och inom det den fasta föresattsen att uträtta mitt Emhete redeliga. I hela denna skickelse ser jag Försynens finger, och på Dess: Gack! går tjenaren lydigt sm nya bana fram. Utan sjelfförtroende och utan klenmod tröstar jag på den Herre, som ålagt bördan, och kallar till mitt biträde dem, som kallat mig. På den stora förtekningen af frejdade Namn, som underskrifvit det ränkära lJrefvet. från den på år och ära rike Emeritus. som huldt vårdade den förläste Studentens alltid svaga helsa, intill min älskade f. d. Lärjunge, ser jag Vänner, dem jag äver eller vill förvärtva. Det var en tid, då jag ville fåsta mig vid Universitetet, och måhånda hade äf-en jag blifvit en al dess Lärare med namu bland de Lärde; men sonlig kärlek återkallade mig att stödja en åldrig Fader. De fromt värdade pligterna belönades med den Staf, den saknade nedlade. Jag har fört den, med glädje och till min Värds tillfredställelse , på andra och tjugonde året. Ynglingens ät Norden syftande aningar äro nu förverkligade, och den äldrande iutager åter sin bildnings Fosterstad med lika litlig hog för vettets värden. Åunu år dock icke tiden inne, att verkställa de förhoppningar om mig, Cons. Acad. behagat yttra, och de varma önskningar. som innebäras i mitt uppsåt; men såsom en förstlivg af vårt vexelsforhallande bjuder jag ett besök, det jag hHoppas H. M. Konungen tillater mig innan årets slut aflågga i det kära Upsala. Da, Vil, 6is skall jag omgifven af Eder Mine Herrar! få tolka inina käns-lor aktning, förtroende och tacksamhet. För det närvarande venomstormas min själ af de häftigaste rörelser. och skyldigheten, att besvara så många allmänua och enskilta lycköuskningar, stammar eller ra-par hvad bättre borde uttryckas. Med utmärkt aktning och tillgifvenhet har äran framlefva Åe. Då Consistorium Academicum bland Herr Erkebiskopens hufvudsakeligaste meriter visligen nppråknat: att Herr Es rkebiskope n med så erkänd öfverlågsenhet, med så mycket nit och framgång fört Presteståndets talan inför Thronen och RiketStånder? — samt att ban segrande kämpat mot tidens fallenhet för vetenskamlig flärd och ytliga lngskott— äfvensom vidare yttrat sig att Herr Erkebiskopens förtjenster varit så allmänt erkände, att icke partisinnet. ehuru i vära dagar) mäktigare och djerfPvare än någonsin, ens förmått, oagtadt alla sina stämplingar och hätska anfalll hos någon enda rättsinnig rubba den fasta, stadgade öfrvertvgelsen derom, har Consistorium utan tvifvel hoppats att Herr Erkebiskopen skulle såsom förstlingt af Consistorii Vexelförhåäållande med honom. i sitt svar lyckligen nedlkomma med ett mera fullgånget foster ån en lumpen bjadning på besök. Att Herr Erkebiskopen emedlertid icke hegagnat detta ypperliga tillfälle till utgjutelser af hittills lLända tänkesätt, år ett godt tidens tecken, och torde vara föranledt af helt andra motiver än den förtjusning hvarmed Herr Erkebiskopens själt för tillfället varit genomströmmad. Herr Erkebiskopen har, efter som han sjelt yttrat sig, stammat och raspat bvad bättre bordt uttryckas, hvarutaf man kan sluta att Herr Erkebiskopen funnit Consistorii Academici Complimenter allt för magstarka. ?) Consistorium Academicum meddelar här en interessant historisk upplysning. Då vi från flera håll förnummit, att vederbörande sökt göra det förmenande gållande det vi i vår artikel i tidningen för den 28 misstagit oss om Riksdagsordningens föreskrift, i afseende på möjligheten att vinna ändring i det härstädes hitintills öfliga valsättet, anse vi oss ur Tidningen Göthen böra reproducera nedanstående artikel. som uttalar samma för