Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 oktober 1839, sida 2

Nagot om Portusal af en Svensk Resande. (Ur ett hraf. dat. på Nordsjön d. 28 Juli 139.) — — — Jag har under min vistelse i Lissabon sett och lärt mycket. Utom asynen al OCCanens sublima scener och den södra naturens yppiga behas, har jag kommit i beröring med många intressanta och märkvärdiva monhi-kor. — Jag har lärt känna ett folk. som nu ar litet och vanImÄKfigt. sedan det förlorat siea förnämsta besittningar, isynnerhet Brasilien; inen då det har eat vertdshistorisk betydelse, tider det kanske dubbelt. just af känslan af sin fördua storhet. I den lysande sal, hvarest Cortes voro församladehörde jag blixtrande tal, på det välljudande språket, med sydland-k eld i blickar och atbörder. De största Statsmännen, Nent Pedros vänner, en Saldanha, Terceira och Palmella hafva dragit sig tillbaka. Jag sag de bada sednare vid en tjurfäktning, der ätven Hotvet var närvarande, och jag anmärkte isynnerhet det dystra allvar, som låg på Palmellas karakteristiska drag. Olverallt sörjes ännu Dom Pedro, il Libertador, som han kallas; och till min glädje och förundran sanu jag, att ett num i folkets saknad var vid Dom Pedros sida egnadt ät Dom Augusto, vär Prinsessas bror, som man hoppades skulle blifva il Restaurador. Pa de tvenne manader denne yngling letde i Lissabon, utvecklade han en karakter al rättvisa. af nit för tolkets bästa, som häntörde Portugiserne. Han besökte sjelf alla inrättningar, och icke nog dermed, utan han förmådde sjeltva Drottningen art lemna sin sofia och göra sig bekant med staden och med landets förhallanden. (Nu besöker hon sällan nagot annat ställe än TItalienska Theatern. Konungens Far och Bror från Sachsen voro som bäst på besök i Lissabon: äfven Franska Prinsen al Nemours var der ett par dagar). Hos Erkebiskopen, Padre Marcus af Lacedemonia, säg jag Dom Åugustos porträtt, och han kunde icke utan djup rörelse nämna den allttör tidigt bortgangne Fursten. Erkebiskopen. son af en fattig fiskare nåra S:t Ybes, har af Dom Pedro blifvit upphöjd till den värdighet han eger, och var en öppen och jovialisk man. Jag talade Latin med honom, och han täcktes visa mig mycken artighet. llan skref mig rekommendationsbref till den förnämsta kyrkan, San Vicente da Fora, der jag besökte Pedros och Augustos grafvar, och såg det praktfulla, nu, liksom alla andra kloster i Portugal, upphäfda klostret, hvars munkar voro de lärdaste och rikaste i Lissabon. De hafva den förnäma titeln ar Dom. Också var Dom Domingo. som följde mig på stället, en i alla måtto bildad man, churu han talade latin mindre ledigt än Erkebiskopen, och en annan Canoniens, den ådle Federigo de Castilho, hvilkens bekantskap jag sedermera gjorde. Erkebiskopen skänkte mig också årskilliga katolska ritualer, så att jag fick temligem reda på den Katholska Gudstjensten, som är lika mycket bheräknad på yttre intryck, som den är obegriplig för mängdens förstand. Emedlertid hörde jag personer af den fattigaste klassen med uttryck af djup andakt och rörelse, knäböjande på marmorsolfven, sucka sitt latinska pater noster. Känslan för det religiösa har emedlertid mycket urartat hos folket: de högre klasserna läsa mest Voltaires och andra Franska filosofers verk. Derföre har en ädel skald, Herculano de Carvalho, sökt väcka sinnet för religionen genom sin A harpa de Cremte (den troendes harpa). Denna skald, Bibliothekarie vid Ajnd-. var förföljd under Mignels blodiga tid och måste fly till Frankrike. Han var med Dom Pedro i Oporto, och ett ärr efter ett sabelhugg i kinden vittnar om hans mod. I hans skaldestycken andas en hög känsla tör allt heligt och stort, för sanning och frihet: han sörjer sitt fäå ands förfall och målar det i skarpa drag. Ur hans Semana Sancta (den heliga veckan) vill jag anföra hvad han yttrar om sig sjelf. Jag bifogar en svag, men ordagrann öfversättning: Oh sim! — rude amador de antigos sonhos, Jrei nedir aos tumnlos dos velhos Religinso enthusiasmo, e canlo nono Hei-de tecer. que os komens do futuro Entenderao: — um canto escurnecido Pelos filhos dest epocha mesquinha, En que vim peregrino a vår o mundo, E chegar å men termo, e repousar-me Depels å sombra de um cypresse amigo. Ja! — en sörvillad vän af forntids drömmar, Jag går att bedja vid de gamles grafvar I helig tjusning, och den nya sång Jag sammansatt. af efterverldens mån Skall varda hörd: — en sång, som nu må hånas Af sönerva af denna lumpna tid, I hvilken jag, en främling. kom till verlden, Att hinna der mitt mål och hvila mig I skuggan af den vänliga cypressen. Utom Herculano, lefver i Lissabon en annan icke mindre intressant skald, 2— ss om Aer MM ep Il:: 2. SnO. ffm Aananda han