Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 augusti 1839, sida 1

MAMSELL JENNY LINDS KONSERT den 13 Augusti. Det gifres förmågor. hvilka. på samma gång de uppfattat målet, finna i sin våg otroliga ansträngningar. dem de visserligen öfvervinna, men som likräl medtaga deras tid och krafter till den grad, att, når de fullbordat halfra vägen, hafva de redan förlorat friskheten af detta högre poetiska lif, bvilket, såsom ej varande af jordiskt ursprung, naturligtvis mäste bortdofta mellan stötestenarna på verklighetens bana och sålnnda förtärn sig sjelfva, innan de hunnit fram. Det finnes deremot andra, för hvilka litvets hrardaglichet förgåfves reser hinder af alla slag, i hvilkas väg den jernharda verkligheten förgäfves utströr sina törnen, ty på deras skuldror sitta, redan i gryningen af deras lif. det högre geniets vingar, hearmes delst de i första ögonblicket höja sig öfver stoftets ansträngningar och strider och salunda hinna, utan att förrillas eller uttröttas af nagra mellanliggande impedimenterkoustens och det skönas mal. Af detta sednare slag är Mamsell Jenny Lind. I summa stund hon beträdde konstnärsbanan. var konstens gudagnista tänd i hennes själ och förer henne från detta ögonblick med sig genom nya triumpher och nya skördar af bifall och benndran. Sådant var förhållandet med hennes konsert äfren i går och sådant mäste det alltid blifva. Då vi förra gången sågo henne i Asathas roll i Friskytten, sade vi, att hon var förträfflig: vi sågo henne i gar — hon var förträffligare. och antingen var hon så verkligen. eller också fattade ri ej förra gangen hela denna series af skönheter, som nu den sednare på hela publiken utöfvade ett så underbart välde. Detta haf af lidelser. kknslor och tårar, upprördt i det herrligaste skådespel. på en gång förstummar och lifvar allt i salongen, håller blicken fästad vid ett enda föremål, den rörande taflan, och lyfter själen till o-edda höjder: — och när sån. gen tystnat. skådespelet slutat och bisallsropen stormande afbryta en tyst. nad, hvaruti man nästan kunnat hört det af glädje och hopp bäfrande hjertats slag, år det som om jelfra bifallaropen vore en orilikorlig nådvändighet, ett conditio sine qna non för hjertat att på samma gång gifva sig luft och uttrycka hvad det inom sig känt och känner. Utom Agathas parti sjöng hon lika mästerligt Isabellas aria i 4:de Akten af Robert och utförde Alices parti i den 3:dje. Hvar man mest skall beundra henne, i detta eller i Agathas, seta vi i sanning icke. utan utropa med skalden: I många former trifs det sköna, och skönt är allt som srillrikt är!t Den som till sådan fulländning kan framställa det oskyldiga hjertats törtviflan och seger ofrer mörkrets makter, den har druckit djupt ur konstens bågare och skall snart i dess botten se idalet. konstens oförvanskliga helgonbild. Åfren här uttryckte publiken sin förtjusning på ett sätt. som kanske aldrig förnt varit företedt inom detta Thalias temh.r — Mamsell Lind afreste sistl. Thorsdag härifrån till Stockholm. Vår enndran och våra önskningar tör hennes väl följa henne. Anspråkslöst, utan minsta begår att lysa eller vinna uppmärksamhet, har hun denna sommar vistats i vårt grannskap; men den, i hvars själ konstens gudaflamma och det oförderfvade hjertats oskuld på en gång haf-a sitt tempel, den lemnar minnen, hvar den vistas, saknad når den bortgår och fårer med sig, utom sin egen tillfredsställelse. allas tillgifrenhet och kärlek. Utom nämunde partier utfördes samma afton tvenne Ouverturer och förste Kören i Robert. sjungen af ett talrikt antal Amatörer. Hr DAubert, som denna gåugen anförde Orkestern, har under hela tiden varit den som ordnat och arrangerat allt, utan att spara den minsta tid och förmåga. Att finna den ene stora konstnären beredvillig och oegennyttig mot den andra. hörer, tyvärr. ej till ordningen för dagen: så mycket mer förtjenar Hr DAuberts ädla, anspråkslösa nit allt losord, och är det oss ett dubbelt nöje att kunna gifva det åt en konstnår, med så mycken redan stor färtjenst och ännu mer lofraude framtid, som Kanon