Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 juli 1839, sida 2

bokatäfver, bland de grafvar, hvaröfver glömskans mossa hvilar och frodas; ty hvad han gjort för kyrkan skall långe göra honom, såsom företrädare, svår att upphinna och jemnföras med. Den enas död är den andras bröd, säger det välvisa erdspråket. Man började redan, under Erkebiskop Wallins sjukdom, tala om hvem som mande blifva hans efterträdare på den i många afseenden så begårliga Erkebiskopsstolen, och måste derföre nu ordvexla derom som ifrigast, helst vi hafva Riksdagen hardt nåra och Staten går, som man vet, i dessa tider före Kyrkan. Att vi inom sex månader ganska väl hinna med att få en Erkebiskop, är nog såkert; men hvilken af de mäktiga prelater, som så värdigt bära sina kors för mensklighetens kors och bedröfvelse, blifver väl den lycklige, som inför altaret i Upsala Domkyrka sätter på sitt hufvud den höga gyllene mössan, för att genast derifrån draga till Stockholm mot den röda Jakobistiska, som tillhörer Nationens Rabulister? — Man talar naturligtvis om Biskop Wingård, som vid sista valet var den andra på törslaget och som otvifvelaktigt besitter lika mycken teologisk lärdom som parlamentarisk öfverlägsenhet, men nämner äfven vid hans sida t. f. Stats-Sekreteraren Biskop Heurlin, en mar af stora förtjenster, kraft och skarpsinnighet i hvad han företager sig och handhafver, samt har, liksom Wingård, ett stort namn från Riksdagarna. Mellan dessa båda kommer troligtvis vågskålen att våga. Den tredje på förslaget torde blifva Biskop Franzen, mindre i förmodan att få honom till. Erkebiskop, än för att dymedelst visa sin högaktning för hans utmärkt älskvärda egenskaper, sasom skald och en religionens värdige tolk. Biskoparne Hedrån och Agardh torde äfven kunna påräkna ett större antal röster. Brödstycket är ju så stort och mäktigt — ej under då att man derför arbetar med händer och tänder! Väderleken här omkring Stockholm tyckes i alla afseenden fortfara att vara gynnande och god. Vår Herre går som en trädgårdsmästare Omkring nejden från den ena till den andra parterren, vattnande sina blomror oc later knapt den minsta molnslöja uppgå, utan att derifrån gjuta oceaner af regn. Rågen har visserligen legat nedslagen, men just i Grefvens tid kom en stark blåst. som bade i gär och i dag tortfarit upphjelpa densamma. — Peter Myndes backe, belägen utanför Stadshuset och märkvärdig för de Rabulistiska striderna förlidet år, har tvenne åtskilliga gånger åtven i ar varit hemsökt af missöden: ena gången slog åskan ned och gjorde ster förstörelse bland gatstenarna, och den andra kom ett hagelblandadt regn, som på nytt uppref och förstörde den nyss reparerade gatan. Märkvärdigt nog, har ingen polisundersökning för detta nya slags barrikaderande blifvit ifrågasatt. Hade man törhända icke lika mycket skål nu, som förut, att taga i vädret? —eP. S. Såsom bihang till vår förra artikel om Koalitionen kan nämpas, att bland ledamöterna deruti nämnas Kapten Lindeberg, Otv.-Löjtnant Gustaf fljerta; den förre af dem lärer vara något missnöjd med Koalitionen isynnerbet derföre, att Ankarsvärd, när Lindeberg en gäng hos honom var hemma i enskildt samtal, blott hade ett ljus i kronan, hvilket Lindeberg ansåg som en förnärmelse mot sin person, som sjelf är ett sådant ljus.