Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 mars 1839, sida 1

Från Redakt:s Korrespondent. Stockholms den I Mars 1839. Klara och herrliga vinterdagar hafra vi hår i Stockholm: utan dimmor och köld uppstiger morgonen, och, når middag-solen kastar sina upptinande eldblickar öfver takens isgarneringar och gatornas snösvepningar, år det som om vintern redan gjöte sina afskedstärar. Men herrligare än sjelfva dagarna, äro nätterna med sin måna och sina stjernor. i Måna! — bleka, ålskliga. melankoliskt ittressanta varelse, af alla tider och åldrar lika besjungen, måtte da ännu i många är, dagar, timmar, minuter och sekunder Iysa öfver mitt hufvud, utan att du derföre just behöfver på detsamma qvarlemna någon bild al dig — en bild. som på ett eller annat sätt kunde sqvalra om min lefnads skumrask! Likfärga bäst du vill och kan mina kinder, för att derigenom påminna mig om min stofthyddas bestämmelsc; men låt min själ på dina klara Silfrerblanka floder simma till längtans och trånadens land, för att lyssna till alla de suckar, som från jorden klagande bölfat mot dess stränder, och blanda min arma fantasi bland alla andra dylika figurer, som mellan dina horn fira sine rendesvouer! Gör mig till en nykterhetsvån. såsom du sjelf är — du alltid densamma, antingen du tager det första eller sista grarteret! Stjernor! — mildt vi två till ert, såger skalden, eller ack den som hade, som en annan såger — — och likväl hafva vi stjernor öfver allt — öfver, framför, uti, under och efter oss: öfver oss, når vi, under ljuft srärmeri, promenera under himmelens stora omåtliga ordenskapitel; — framför oss, när vi sväårma från Bachi buller och tumult; — uti oss, når vi, som de moderna predikanterna såga. båra dygdens och oskuldens himmel inom våra bröst: — under oss; eller, rättare sagdt. under väåra hufruden, när — Konungens Nåd det behagar; — och slutligen åfven efter oss på våra likkistor, når vi, inpackade i dem, nedstoppas i grafven, för att sedan någon töcknig natt, såsom lycktgubbe, få dansa deröfver. — — Men himmelens och jordens stjernor, hvilken gemenskap äga de icke med hvarandra? Hara söker man ej genom stjernorna i stoftet hår nere efterlikna dem, som gå sin eviga gång i skyn? — De förre åro ju blott en imitation efter de sednare och, mårkvärdigt nog, det enda, hvaruti jorden sökt imitera himmelen. — Hvarje vändkrets på himmelen har sitt eget stjernsystm; hvaremot hvarje stjernsystem här på jorden sin egen vändkrets i menniskokarakteren; ty, liksom denne bland hafsvågorna drifvande sjögast hejdar sitt stormrop vid den första stjerna, som genom molnen tindrar till hans möte, så kan den förfärligasie oppositionshjelte, vid den första stjerna som faller på hans bröst, blifva ljuf och smältande som ett ostron i gurmandens gomhvalf. Det var en tid, då vi icke hade stjernebilder så fullt lottade som de himmelska, såsom fallet var med stora Björn, som har en stjerna just vid svansen, och hvilkens like således var svår att finna här på jorden; men sedan Biskoparne fingo kraschaner bak på sina prestkappor, så hafva vi, genom denna likhet med stora Björn, åter