Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 januari 1839, sida 1

: Pipan. Jag var ännu ett barn, på mitt sjunde är, då mina slägtingar, en högtidsdag. fyllde mina fickor med slantar. Genast gick jag till en bod, för att köpa leksaker. Men under vågen törtjuste wig ljuder af en pipa, som jag säg i en annan gossehand, så oemotständligt att jag frivilligt gaf honom hela min kassa för denna pipa. Nu bar det utaf bews der jag, blasande på min pipa. triumferande drog genom hela huset, mycket nöjd med mig sjelf och min pipa: men till stor förtret för allt hussolket. Då mina systrar. bröder och kusmer hörde. hvad jag hade gjort för ett byte, försäkrade de mile, att jag gitvit fyra ganger mer för pipan, än bon rore värd. Nu föll det miz in, hvad jag hade kunnat köpa för sköna saker för de ölriga penningarne. och de skrattade så öfver min enfald, att jag började gråta af sörtrytelse. Angren gjorde umg nu mer förargelse. än pipan hade gjort mig uöjes Intrycket deraf var så djupt, att det aldrig utplanades: men det blef mig derigenom. I framtiden, också ganska nyttigt. Ofta när jar frestades att köpa mig nagot onödigt. sade jag till mig sjelt: Gif ej för mycket för pipun! och sparde mina penningar till verkliga behof, till sannt förådlande njutningar. Da jag blef stor och kom ut i verlden, samt betraktade menniskornas handllings-ätt. trodde jag mig ofta. mycket ofta finna dem, som z2äfro för mycket sör pipan. Säg jag någon, som ifrigt Stråfvade efter menniskognust. och derlör otta uppoflrade tid. lugn, frihet — dyvvd. vänner, så sade jag: Denne ger mycket för mycket för sin pipa! Trafade jag en girig, som afsade sig ala lifvets njutningar. försuh adle nöjet utt göra godt och att ega andras aktning. ja, aktningen för sig sjelf, som uppoflrade glädjen af välvillig vänskap. för att släcka sin A törst efter skatter, — stackars man. sade jag då: sannerligen, du belalar allt för mycket för din pipa! Fann jag en. som jägtade efter nöjet. som för tillfred-ställandet ar ofta de lägsta. sinnliga lustar. försummade sin själs utveckling och det lekamliga brödets losliga förvörfrande, tänkte jag: Jelfledragare! Du köper div pluglt i stället för nbjedu betalar din pipa, som en vansinnig I Såg jag en menniska. som, med lif och själ, var fästad vid vackra kläder. möbler. ekipager o. s. va. gjorde skulder derför och slitade sitt lif i fängelset, — ack, utropade jag då, den har betalt sin pipa dyrt, mycket dyrt! — Kort sagdt, jag trodde mig märka, att menniskorna, till större delen. sjelfve äro skuld till det onda, som vederfares dem, emedan de uppskatta tingen origtigt och alltid betala för tycket för sin pipa. i