Oselbarheten. Se der namnet på en sak, som minst af allt år fill i mens-bligheten. och som likräl är yttersta ursprunget till all strid: Det kan man med skål kalla att tvista om Påfvens skågg. och icke dess mindre är det just det egentliga trätofröet menniskor imellan; ty ifrån Påfven till skolpojken tror sig hvar och em vara i besittning deraf, och påstår och försvarar denna sats med mer och mindre ifver. mer och mindre uppenbart, allt efter som bristen derpå ligger klarare i dagen; d. å. allt efter som man star högre inom samhället. Och dock skulle, utan tvifvel, kännandet och erkännandet af denna brist vara det säkraste medlet att finna det rätta. likasom det ifrigaste försvaret af ofelharheten bevisar, att man är längst aflägsen derifrån. En blick på verldshistorien, så väl som på det enskilda lifvet skall öfvertyga oss deromi Uv,arifrån alla blodiga strider i den mörkaste forntid mellan de särskilda menniskostam marne, om ej ifrån ömsesidig öfvertygelse att hafva ofelbart rätt? Hvarifrån dessa nationernas ofler för regenternas intressen, om ej från begreppet af dessas oselbarhet? Hvarifrån detta menniskoslagtande i Religionens namn, om ej ifrån öfvertygelsen, att hvar och en vare den ofelbara. Hvearifrån detta solkens förtryck af furstar och aristokrater, om ej ifrån bemödandet att genom våld visa sin ofelbarliet, och från solkens svaghet att tro på dylika argument, tv: Die Sklaven werden erst, danu werden die Tyrannen, und Scanell, zu gleicher Zeit. Hsvarifran denna ömtålighet för minsta anmärkning mot dessa gudar af stoft, om ej från det träftade afguderiet af egen ofelbarhet, som man då åter söker bemantla med nya fel, nya brott mot sanning och rätt, hvarigenom mängdens ögon likväl allt mer öppnas, tåckelset allt mer faller, i stället för att hölja; tills det gyllene belätet med lerfötterne står der, fullkomligt afhöljdt. i all sin intenhet, och nedstörtas från sin tillvällade gudaplats, i fallet väl krossande mången; men hvars grus icke dess