Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 december 1838, sida 2

1 Fran fiedakt:s korrespondent. Köpenhamn, d. 20 Decemb. 1838. Ja Gud berars, hjertans gerna! men hvad skall jag skrifva om? Jag har väl aldrig sett en så förbannad stad (förlåta mig mina synder), men här händer ju platt ingen ting. I Sverge blir det åtminstone Jul när det kommer till slutet på December. men det tror jag icke en gang blir här. I bodarne synes ingen förändring, och de unga damerne, hvilka hos oss i dessa dagar ej unna sig tvenne timmars sömn hvar natt för sybagens skull, ga bär helt trankilt på spektaklet. och i deras ögon synes intet spar att de arbetat ut sig vid ljus. Och dertill kan man nu af en anleduing säga Gud ske larf! ja af tvä: ty l:mo maste man väl medgitfva, att det egenteligen är genom arbetet om nätterne som vära unga damer fara illa. och 2:do. för en stackars ungkarl, som ej kan sy i båge, eller är road af så kalladt sittvöra, samt säledes är tenugen att söka sitt nöje inom Theaterns murar, aär det högst angenämt att inom dessa tå se sina Åbikang genom lifvet. Och du kan aldrig tro hvad de Danska damerne äro söta! och förekommande! och efterkommande! — men det ordet duger ej! dock, när jag tänker på fruntimmer, kan jag aldrig lata bli att tänka på motsatta törhallanden! Men Du vill väl icke höra talas om fruntimmer, kan jag begripa: ntan vill fast hellre veta om börsmarknaden på det eller det varit styf:, som jag tror att det på Heriar handiandes språk heter — om mycket blifvit gjordt i det ena eller det andra — om några fartyg förgatts o. 8. v. — Men vill Du veta sadavt, så har Du sannerligen i mig fatt en af de minst oförlikneliga korrespondenter. Sedan jag var i Helsingör har jag icke hört talas om att ett enda fartyg sörlist. Då voro de deremot så mänga fler. Men hur skulle jag halva kunnat tilläta mig att berätta de sorgliga nyheter jag der inhämtade? Det är nu gammalt nytt att Skeppen Enigheten, Fortuna och Örfens förgingos vid den svära stormen d. I November — men skulle det blifvit bekant sasom ett faktum att det vore förbi med Enigheten, så hade ju mänga sköne materialier till de tal, Herrar Landshöfdingar och Biskopar under H. M. vär allernädigste Konungs höga resa böra prästera, förgåtts: hade Fortunas olycka blifvit känd, sä hade sådant sannolikt menligt inverkat på spekulationsandan inom Götheborgs handelskorps — och, vid underrättelsen om Orfei rysliga ändalykt — hur mången tår skulle icke fällts af Orfei vänner? Häraf synes att det gamla ordspråket: inga nyheter, goda nyheter, står fast. Men detta torde mera gälla om de nyheter som komma ifrån Danmark till Sverige, än de som komma trån Sverige till Danmark. Här fins både Hofmarskalkar och annat beskedligt folk, som högeligen fröjda sig, då de se bur Hans Majestäts resa går både fort och väl. Hvad talen beträffar, så tyckes de arta sig både illa och väl — åtminstone att döma af dem som blifvit hållne i Norrköping. Icke vet jag bur Aftonbladsredaktionen läst Friherre Palmstjernas tal, men mig förekommer det att vara af en temmeligen skarp beskaffenhet. Att deruti förekommer något litet rökverk, bör ej förundra någon, ty hur skulle sådant helt och bället kunna undvikas? smickret är elt oundvikligt godt, som regenten sållan undgår. Likväl måste jag söga, att om sådant finnes i Friherre Palmstjernas tal, så är det åtminstone icke af någon äcklig beskaffenhet. Men äfven försåkringarne om underdånighet hade gerna kunnat vara borta. Underdånighet är ett ord, som icke borde finvas i svenska språket. Känslan af underdånighet behöfver ingen Svensk man. Förtjenar regenten folkets tillgifvenhet — må han då få den: förtjenar han den icke, så må han vara den förutan. Underdånigheten näres af fruktan, kärleken af hopp. Af sin Kung bör en rättskaffens med