Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 november 1838, sida 1

— y . 0 dMqs3 WE 1 389w lösa, då tåälamodets mått är rågadt och öfverflödar, må det då slutligen vidtaga det sista återstaende medlet. det enda som verkar på den djuriska njutningar och löjlig sjelftillräcklighet nedsjunkna och försoffade styrelsen, må det uppträda i handling, såsom pa en gäng anklagare och domare. Dess behörighet till detta dubbla kall är tillräckligen bestyrkt genom nödvändigheten, ty denna är den svåraste .nklagelsepunkten mot styrelsen, och sammanfatttar i sig alla andra. Maå det likväl först upp? stiga till det ondas källa. må det undersöka hvarifrån de förgiftade bäekar flöda, som genomb orssa dess jord, och öfverallt sprida en tynande otrefnad och en moralisk förruttnelse. Skulle denna källa befinnas vara nagon enda eller några få embetsmän, som i en läng följd af är missbrukat en svag regents godtrogenhet. bedragit hans omdöme och stängt hans öra för sanningens röst, mä det då fordra deras aflägsnande och bestraffande. Skulle det åter befinnas, att det onda härflyter från 1egentens personlighet, från dess kortsyothet, dess egennytta, dess fåfänga, dess brist på moralisk kraft och moraliskt värde; om styrelsesystemet, eller rättare: dess systemoch principlöshet, med ombytt personal alltid förblifvit detsamma, och med åren allt mer och mer blottat sin skamliga och vanskapliga gestalt: må det dä uppstiga till denna källa och tilldämma henne i dess ursprung. Skulle han än till sitt skydd äberopa, att han varit af folkets val kallad till sin plats, så innebär sådant, längt ifrån en ursäkt, tvärtom en ökad fördömel-e. ty detta val innebär en så mycket större skyldighet, att motsvara folkets förtroende, när han frivilligt antog det och frivilligt underkastade sig dess pligter. Må likvål folket i en sädan stund besinna, hvad det är skyldigt sin värdighet och ej hämnas genom annat, än den oduglige regentens aflägsnande från en plats, som han i sa många är visat sig ej förtjent att bekläda. Hvarje annan hemsökelse skulle fa ett utseende af passion. at förbittring, och dessa känslor böra aldrig ett helt folk hysa. Författaren slutar sin förtjenatfulla broschyr med följande upprepande: Man må ej tro sig kunna skapa revolutioner; det är regeringarnas brott, oförstand och laglösheter, som måste framkalla dem; man akte sig för att vilja påskynda dem, att vilja med konstlade medel befordra deras utbrott och framför allt att begå någon olaglighet, nagot svek. någon förbrytelse, för att vinna ändamalet. Men också, när stunden år inne. når folkets förbittring ej lägre kan återhiallas. när en föraktlig styrelse bragt dess ovilja till sin höjd. då late man af ingen menniskofruktan athalia sig från att omfatta nationens sak. Man göre det bästa och rättaste man förstår. och öfverlämne utgången åt upphofvet till allt godt och rätt, med den fulla förtröstan, att Han skall föra det till segren. Man akte sig. sedan denna seger är vunnen, för den välmenta, men oförständiga moderation, som i förtid vill tygla folkkraften af frnktan för dess törvillelser. och påskynda resultaterna. innan de ännu äro gifna i solkviljan. Dessa så mycket omskrikna förvillelser äro vida mindre vådliga, än öfverhlokhetens tilltag, att gå nationalkänslan i förvåg och fränrycka folket stridens lön. Man spegle sig i Spaniens, Frankrikes. och man kan tillågga: Sverges exempel. och erinre sig noga, att ett halfgjordt verk ofta är sämre. än intet. Det förra qvarlämnar ätminstone hoppets utsigt; det senare tillstänger henne. Man tveke ej. att rösta för en republik, af fruktan det ett folk ej är moget derför. Hvarje upplyst och vålsinnadt folk, som yttrar detta ord, åt äfven värdigt att vinna sjelfva saken. En revolution kan ej gåras annat än af folket; det är då billigt, att hon äfven göres för folket, och att dess fråga: hvar är lönen för vår ansträngning? icke måste lemnas obesvarad. Vid de flesta statshvålfningar har man förgätit detta, och folket har således ej haft något intresse att understödja och genomföra dem.t ke