sina åtgärder, och koutrollen är så mycket såkrare, som hvar och en har vågen Öppen att, medelst sann förtjenst, hvilken Geyer definierar med moralitet och intelligens införlifva sig med den unaturliga aristokratien. ÅSM Sa till vida äro vi fullkomligt eniga med Ceuer; ty utan fråga äro de grundsatser ban uttalat och vi här i korthet vidrört. angaende samhällsformernas utveckling och nationernes rättigheter, rigtigaoch han medger, att fri diskussion vore nödvändig t. o. m. för sjeltherrskarens bestand; en tanke. deo äfven vi förut yttrat. Så långt har Geyer också sonseqvent tOsjt sanningens röst, som sa tydligt nu börs uttala sig ur hans inre. Men i det han vill bevi-a, att republikanis-mens sträfvande är lika skeft som royalismens. tycks han hafra öfvergifvit den väg denna röst kallade honom att gå. och hans skenskäl bli på intet sätt ötrertygande. Bestridas kan nemligen ej att, just om de grundsatser följas, dem Gcyer uppställt, mäste den ådlaste republikanism utveckla sig, med all aktning för lagen och dess högste vårdare; men fritt sträfrande efter nagot bättre; ty brister vidlada ju alla meuskliga institutioner. Nagon direkt förebraelse kan han väl också egentligen ej göra Demokratien; men han ställer den likväl i bredd med den falska royalismens, hvars brister han så mästerligt ådagalagt, och denna jemtörelse anse vi så mycket origtigare, som den skett utan alla bevis. Det enda man med skäl skulle kunna förebra Demohratien vore dess uugdomliga bradska. som nästan ögonblickligt vill förbättra, hvad som pehöftsekler att skämma bort. Det maste naturligtvis förorsaka oordningar, som alltid äro mer ninderliga än förmanliga för den goda saken. En gammal skada kan blott långsamt låkas. Geyer utveckiar nu den ministeriela eler Rådgifvare-ansvarigheten och bevisar följdrigtigt. att, om också ej koustitutioneus bokstaf alägger Radgifrarue densamma, den moraliskt likafullt eger rum, och att saledes ett Rad eller en Minister, som handlar antin en mot regentens eller folkets önskan, hvilken i sig sjelf maste vara en, om deu är at det rätta slaget, ovillkorligt bör lemna sin plais och saledss ge rum för den som har begges törtroende. OChsa en töljd at den fria diskussionen, af det samres bekämpande med det båltren, detta enkla men säkra sätt att slutligen tförvärtva segern at den sevare, ett sått som Geyer också kallar en trivialitet. men som det just desto mer bör tägna deu sanna mennishorännen ju trivialare. ju hvardagligare, ju allmännare det användes, Derigenom skall då också der euda ur Demokratiens element möjliga aristoleratie uppstä, den som enligt Geyer bildas ur den nyare tidens egen princip: likhet inför lagen och befordran (medbargerlig iufiytelse) enligt förtjensl, en aristokratie, som likväl, enligt sin natur, eudast kunde vara personlig, och just derigenom bevisar orimligheten af den ärftliga: en aristokratie, som skulle utgöra samhällets skönaste frukt, och inst är det, som af hvarie npprigtia samhällsvän efterstralras och hvars motsats. som i så manga fall, atmiustone de facto, ännu visar sig gällande hos oss, af den upprigtiga oppositionen beifras. (Forts ) —