Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 september 1838, sida 1

Å hälle skulle vara så kraftlösa och deras handhafvare så blottställda, att Hutvudstadens lugn behöfde en subskription, för att kunna uppehallas. Tror man då, att den säkerhet, som behöfver vidmakthällas genom sammanskots kan vara någon egentlig och visa sig varaktig? Vi våga ännn hoppas.så mycket af våra lagars makt och vära embetsmäns duglighet, att vi anse oss åga rätt att fordra af dem, det de ansvara för hvarje medborgares hemfrid. Och oss synes det åtminstone icke vara passande att erbjuda Stadens förnämste embetsman penningar, då det visat sig att hans embetsmannakraft icke förmår bibehålla lugnet och ordningen inom staden. Det är icke ovanligt, att den, som blifvit bestulen eller lidit öfvervåld. utsätter en belöning för att lätta upptäckten af ogerningsmannen; och dertill kunde väl hela subskriptio nen inskränkt sig, om man nödvändigt velat åstadkomma den: så hade den varit ett uttryck af harm emot orostiftarne och helt enkelt kunnat leda till deras upptäckande. Nu trykta ri att den i stället ökat de bittra känslor, som hvar och en ser vara i jäsning i mängdens sinnen, utom det. att utländningen, som icke känner våra ställningar och förhållanden, måste fatta ett ganska klent begrepp om värt samhälles tillständ. Sjelfva nidingsbragden mot fönstren har, efter alla sammanstämmande underrättelser, blifvit utförd af ett obetydligt antal pojkar, hvilka, om en vaksam polis funnits någorlunda tidigt till hands, lätt kunnat blifva gripna. Men när polisen, i stället för att gripa våldsverkare, tror sin bestämmelse vara att halla tal till solksamlingar. är det naturligt, att en liten sammanrotad liga af djerfva ynglingar kan företaga sig hvad de behaga. Man har dessutom ännu icke afhört nagon förklaring örver det förhållantle, att polisbetjeningen vägrat att arrestera sadana, söm af ansedda borgersmän blifvit gripna på bar gerning. Deremot får man förspörja rykten om ett öfversittaresinne, en kittslighet och paftvgenhet hos den lägre polisbetjeningen, hvilka tyckas mindre väl motsvara de förhoppningar och det förtroende vi, tillika med en icke obetydlig del af borgerskapet, önskade att få fästa vid den nya tillförordnade Polismåstarens förvaltning af ett embete, som, då det med allvar och aktning för lag och rätt, handhafves, är af det mest ingripande inflytande pa hela Hufvudstadens befolkning, och afgör icke blott dess lugn, utan äfven dess moralitet. Ått det icke kan vara omöjligt för polisen att upptäcka dem, som inslogo fönstren, och lagligen binda dem vid sin gerning. det föreställa vi oss, att man kan väga taga för afgjordt, och skulle ingen annan utväg dertill kunua pahittas, än den som Fouchä använder i den roliga pjesen Michel Perrin, så tro vi att den ofelbart skulle slå väl ut, utan att man bellöfde göra subskription åt andra, än de verkligen nödlidande. Nya Freya, för d. 14 September, tillrättavisa Statstidningen på söljande sätt: Statstidningen har sitt eget sätt att beriktiga sina misstag. Råkar h n i ett politiskt trangmal, så slär hon ikring sig med en hetta, som hon snart blir tvungen att angra. Ånnu hafve vi icke glömt hotelsen med Septemberlagar. Statstidningen ville skrämma oss, liksom en vördig prereptor för auktoriteten bakom spegeln. Men vi skulle råda Statstidningen, att i sådant fall först se siv sjelf i spegeln. Gör skeppshandeln, gör opopnlära Embetamän, gör olycksaliga tryckfriheis-åtal. gör ensaldiga streck — men rör ej egenmäktigt vid lagstiftningen. I ett folks känsla för sina lagar ligger något elektriskt: Rör man vid den, får man en pufr. och mången har dignat till marken för en puff, äfven om man är en sådan kapten Puff, som Statstidningen i sina radomontader öfver dagens tilldragelser: bevisat sig vara. En nations tryckfrihet skall naturligtvis ligga densamma ömt och innerligt om hjertat. Nu uppträder Statens — märk hvad man hår menar med Statens — Statens egen tidning och säger: Godt folk! J ägen visserligen en grundlag, besvuren af Konung och Ständer, men, pass på. att man icke tar den ifran er, kringskär den. förintar den. Och det år i ansigtet på Svenska folket som Svenska Statens tidning bar vågat kasta en sådan insinnation. Låt vara, att en Svensk oppositionstidning — om man så vill, en folkets tidning — uppträdde och yttrade: Vi äga visserligen en Successions-ordning, men pass på! vi vilja göra om den. förändra den. utstryka en eller annan paragraf. Skulle man icke då anse författaren till en sådan uppsats för ursinnig och gripa honom för majestätsbrott. Men hvad är skillnaden mellan Statstidningens verkliga åtbärande och det här ofvan supponuerade? Trychsrihets-förordningen är, så väl som Snuccessions-ordningen. en grundlag. och den ena, efter vårt begrepp, lika helig som den andra. Käraste Statstiäning! Du totar till artiklar, för hvilka sjelfve den råe Totila skulle blygas, och alltid, när du höjer svärdet, för att försvara diva satser, hugger du dig. att begynna med. sjelf i tummen. Visserligen medge vi gerna. att det är vida lättare att författa för en oppositiou. än för en styrelse. I förra fallet är problemet att blotta andras brister: i det sednare att icke blottetälla sig sjelf och sina prineipaler. Gerna inrymma vi således åt Statstidningen äran att ha valt en kinkig posityr. Statstidningen äger icke ens i sitt val — och kanske icke i sin förmågo — att. som Minerra, med qvickhetens vapen sla sig igenom, här intet annat hjelper. Statstidningen måste alltid bibehålla värdigheten af en Spansk Alkald på Kongl. Svenska theatern. Pernken mäste ligga väl lockad, och handen ceremonielt knyta sig om pappersrullen. Att icke, under sådana omständigheter, nägon gång bli löjlig, är väl svårt. och vi äro äfven benägna att förlåta Stastidningen sådana streck, som den kostliga Wingö-korrespondensen. m. fl., hvilka, oaktadt sin stilistiska tafatthet, kunna ha sprungit ur en ganska ren källa, en verklig och varm tillgifvenl et för Kungahuset. Mera betänkligt förefaller det, när Statstidningen på god tro